Pia Kjærsgaard vägrade intervju med Nya Tider:

När den mellanstatliga organisationen Nord­iska rådet samlades i Helsingfors i må­nadsskiftet mars/april fanns parlamentari­ker från alla nordiska länder på plats – bland andra Pia Kjærsgaard. Nord­isk Frihet – den grupp som samlar Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna i Nordiska rådet – offentliggjorde på sociala me­dier att deras representanter skulle samlas utanför Sannfinländarnas valstuga (inför kommunalvalet) i centrala Helsingfors. Nya Tiders reporter begav sig dit för att träffa Pia Kjærsgaard och ställa frågor till henne inför ett omfattande repor­tage om hennes tid som partiledare i Dansk Folkeparti, hennes syn på Sverige och eventuella råd till Sveri­gedemokraterna nu när de befinner sig uppe på toppen där Dansk Folke­parti en gång var – och hur hon ser på framtiden.

När Nya Tiders reporter först approcherar Kjærsgaard är hon vän­lig. Men när vi förklarar att vi vill ställa några frågor inför ett repor­tage blir hon som förbytt.

– Nej! Jag talar inte med svenska journalister! fräser hon.

Nya Tiders reporter blir förvånad över reaktionen och förklarar lugnt att vi inte är från någon systemlojal tidning, utan från en alternativ­media som är lika kritisk som hon själv är mot svenska agendasättande journalister. Men hon fortsätter att vägra.

– Nej. Det blir ingen intervju. Jag har inget att säga till svenska journa­lister, säger hon och vänder ryggen.

Hon går sedan från platsen till­sammans med sin kollega, och säger att hon ska iväg på lunch.

NyT: Kommer du tillbaka senare?

– Nej, svarar hon med ryggen vänd.

Dagen efter har Nya Tider re­porter beviljats pressackreditering till Nordiska rådets session inne i Finlands riksdag. Parlamentariker från både Sverigedemokraterna och Sannfinländarna talar med Nya Tider, men när vi går fram till Pia Kjærsgaard behandlar hon oss som luft. Snart vänder hon ryggen mot oss och går iväg.

NyT: Pia, kan du inte ställa upp i bara några minuter? Vi vill göra ett rättvist reportage om dina insatser för Dansk Folkeparti.

– Nej. Jag vill inte! säger hon och går därifrån, utan att motivera var­för.

Omtalat parti – även i Sverige

Att Dansk Folkeparti blev ett så (ö) känt parti i Sverige beror på att Sve­rige och Danmark vid 2000-talets första årtionde var två mycket olika länder. I Sverige var den politiska korrektheten förhärskande och det fanns ingen opposition i riksdagen mot den förda linjen. SD var fortfa­rande ett litet och demoniserat parti utanför riksdagen. I Danmark var däremot ”främlingsfientligheten” representerad i landets högsta be­slutande organ, genom just Dansk Folkeparti, vilket var en chock för det svenska etablissemanget. Dan­mark drev redan då en betydligt mer restriktiv politik, medan Sverige hade störst invandring per capita i hela Europa.

Båda länderna varnade för det andra landet som ett skräckexem­pel. I Sverige var journalister, ”anti­rasistiska” akademiker och politiker hängivet engagerade i opinionsbild­ningen mot Dansk Folkeparti. Till ex­empel skrev Lena Sundström en bok med namnet Världens lyckligaste folk – En bok om Danmark som även gjor­des i form av en TV4-dokumentär.

Den stora frågan hon ställde sig var om även Sverige kunde bli som Danmark – skulle även Sverige kun­na få ett liknande parti i riksdagen?

”I Sverige går Sverigedemokrater­na stadigt framåt. Kan de komma in i riksdagen 2010? Och vad skulle det i så fall innebära? För att söka efter svaret sade Lena Sundström upp sig från sitt jobb, packade sina väskor och flyttade till – Danmark”, löd hen­nes frågeställning.

Leijonborg mötte Kjærsgaard i debatt

Motviljan mot Danmark hade synts många år tidigare. Redan i valrörel­sen år 2002 valde Lars Leijonborg, dåvarande partiledare för Folkpar­tiet, att resa till Danmark för att de­battera med just Pia Kjærsgaard. Debatten sändes i båda ländernas public service-kanaler. Samtalet spå­rade snabbt ur. Leijonborg tog upp ett flygblad från Dansk Folkeparti och förfasade sig över att de varnade för att Danmark skulle bli ”ett mus­limskt samhälle med massvåldtäk­ter, grovt våld, otrygghet, gängkrimi­nalitet”.

– Tycker du att det här är okej?!, frågade Leijonborg.

– Självklart tycker jag det, svarade Kjærsgaard lugnt.

– Fruktansvärt! utbrast Leijon­borg och rev sönder flygbladet de­monstrativt.

SD knöt band med Dansk Folkeparti

Demoniseringen av Danmark och Dansk Folkeparti fortsatte, men Sverigedemokraterna såg sin chans att legitimera sig själva genom att kunna peka på att ett liknande parti redan är etablerat i ett av Sveriges grannländer. Från danskt håll var intresset länge svalt, men till slut kom Kjærsgaard till Skåne, inför SD:s riksdagsinträde 2010, för att tala på valupptakten. Hon betonade dock att det inte finns något formellt samar­bete mellan partierna då de känner varandra för lite.

Vid den här tiden hade Dansk Folkeparti en vågmästarroll i dansk politik, vilket gjorde att den borger­liga regeringen var beroende av stöd från Kjærsgaard. Dansk Folkeparti fick därmed igenom en mer restrik­tiv invandring.

Efter ännu ett framgångsrikt val 2011 avgår Kjærsgaard under ordna­de former. Ny partiledare blir Kris­tian Thulesen Dahl. Det som händer därefter är mycket anmärknings­värt. I kommande folketingsval, år 2015, lyckades partiet nå hela 21,1 procent. Kjærsgaard, som är kvar som ledamot i Folketinget, blir Dan­marks talman – en stor symbolisk seger.

Men redan kommande val, 2019, drabbas partiet av en katastrof. So­cialdemokraterna och Venstre (mot­svarande Moderaterna) har då tagit över stora delar av Dansk Folkepar­tis retorik. Dessutom utmanas de av två nya partier: det mer radikala partiet Nye Borgerlige, och det ännu mer radikala Stram Kurs som leds av Rasmus Paludan. Dansk Folkeparti tappar mer än hälften av sina väljare och får bara 8,7 procent av rösterna. Kjærsgaard förlorar talmansposten. Men det var inte slutet på fallet.

Inför nästa val, 2022, ligger partiet så lågt i opinionen att det är oklart om de kommer att klara 2-procentsspär­ren. Thulesen Dahl avgår och ersätts av den välkände EU-parlamentari­kern Morten Messerschmidt. Något lyft sker inte, men partiet lyckas med nöd och näppe klara spärren – de får 2,6 procent. Nye Borgerlige däremot får 3,7 procent, men den stora skräl­len står det nya invandringskritiska partiet Danmarksdemokratene för, som leds av den uteslutne socialdemokraten Inger Støjberg. De får hela 8,1 procent.

Kritik mot svagt regeringssamarbete

Dansk Folkepartis fall har blivit föremål för omfattande diskussion. Den vanligaste linjen är att partiet till slut blev irrelevant. Det som de så länge kämpat för – att förflytta in­vandringskritiken från den politiska periferin till centrum av debatten – blev också deras fall. Konkurrensen, både från de gamla etablerade parti­erna som tog över deras retorik och politik, men också från nya radikala partier, innebar att Dansk Folkeparti inte längre hade någon särskild drag­ningskraft.

Dessutom drabbades partiet av en legitim svekdebatt. Den rättframma retoriken som varit partiets signum ända sedan Kjærsgaards tid, omsat­tes inte i verklig politik när de väl ingick i regeringen. Partiet anklaga­des för att ha sålt sig för billigt, både i det första regeringssamarbetet 2011–2015 men i synnerhet under det andra samarbetet, 2015–2019. Då hade partiet över 20 procent av rösterna, men valde att inte kräva ministerposter, vilket i efterhand har kallats Dansk Folkepartis absolut största misstag. Partiet förhandlade om vissa budgetfrågor och enskilda lagar, till exempel om hårdare krav för medborgarskap, men inflytandet ansågs vara oproportionerligt svagt. I allt väsentligt påminner det om SD och Tidöregeringen. De tre danska regeringspartierna bestod av dels Venstre, men också två småpartier som fick mycket stort inflytande.

Idag är Dansk Folkeparti ett litet och obetydligt parti. I opinionen lig­ger partiet stabilt på omkring 3 pro­cent. Pia Kjærsgaard är en av partiets kvarvarande fem ledamöter i Folke­tinget.

Hängiven Israelanhängare

Kjærsgaard är dock fortfarande en av Danmarks mest inflytelserika opinionsbildare med nästan 150 000 gillamarkeringar på Facebook. Där publicerar hon dagligen inlägg, ofta med invandrings- och islamkritisk profil, som får mycket stor spridning.

Kjærsgaard är även en mycket hängiven anhängare av USA och stöttade fullt ut Danmarks deltagan­de i USA:s krig mot Afghanistan och Irak. Hennes engagemang för Israel är också mycket stort: hon har vid ett oräkneligt antal gånger hyllat Is­rael som ett föredöme och en viktig samarbetspartner för Danmark, och deltar ofta i Israelvänliga demonstra­tioner. Det har dock inte mött någon kritik från det egna partiet eller från andra borgerliga eller invandrings­kritiska danska partier, eftersom stödet för Israel är grundmurat även hos dessa.

”Läs den! Och förstå! Stötta Is­rael!”, skrev hon i oktober 2023 om boken Israel Pocket Facts, utgiven av ”Dansk Zionistforbund i samarbejde med StandWithUs”. Den senare or­ganisationen är en internationell hö­gerorienterad israelisk lobbygrupp med säte i USA, vars viktigaste punkt är att stödja Israel och ”bekämpa antisemitism”.

”Mitt stöd till Israel är ovillkor­ligt”, underströk Kjærsgaard i Avi­sen Danmark hösten 2024, och skrev med förfäran om de över 1 000 isra­eler som ska ha dött den 7 oktober 2023, och de 100 israeler som fort­farande hålls som gisslan. Däremot nämnde hon inte med ett enda ord de tiotusentals dödade palestinierna, de hundratusentals hemlösa eller att stora delar av Gaza jämnats med marken.

De nära banden till Israel och is­raelvänliga lobbyorganisationer ger liv i spekulationerna om att utländ­ska krafter har inflytande över euro­peiska invandringskritiska partiers vägval, både rent politiskt men också i frågan om hur partiet samarbetar med landets regering.

Bland den första vågen av invand­ringskritiska partier i olika länder, ofta bildade på 1980- eller 1990-talet, är det mycket vanligt att de idag är oreserverat positiva till Israel. Dansk Folkeparti har i detta sammanhang gott sällskap av Sverigedemokrater­na, franska Nationell samling, unger­ska Fidesz, Geert Wilders parti PVV i Nederländerna, och Lega i Italien.

I många europeiska länder har en ny våg av partier bildats som är mer neutrala eller kritiska mot Israel och USA, men även mot EU, Nato, WHO och privata lobbyorganisationer. Dä­remot inte i Danmark: de konkurren­ter som etablerats har varit uttalat Israelvänliga.

”Vi varnar Sverigedemokraterna”

Dansk Folkeparti var dock, till skill­nad från SD, starkt Israelvänligt från första början. Redan tidigt på 2000-talet bjöds Israels ambassadör i Danmark in som gästtalare på parti­ets landsmöten.

SD däremot visade länge ett stort ointresse för Israel. Före riksdagsinträdet var det i princip bara Björn Söder och Kent Ekeroth som profile­rade sig som Israelanhängare. Men efter att partiet valts in i riksdagen ändrades det snabbt.

När SD ville fördjupa samarbe­tet med Dansk Folkeparti, började danskarna ställa hårda krav på SD:s politik. Inför Landsdagarna 2013 skulle partisekreteraren Søren Espersen hålla tal, men när han fick reda på att Jimmie Åkesson nyligen träffat Marine Le Pen för ett samtal i Sveriges riksdag, ställde han in sin medverkan. Enligt medieuppgifter ska den hängivne Israelanhängaren Espersen ha varit ”chockad” över att SD träffade Le Pen, då hennes parti Front National enligt honom hade ”djupa rötter i antisemitismen”. Espersen skickade istället en ”EU-rådgivare”, Karsten Lorentzon, som talare.

– Man ska passa sig för vem man samarbetar med. Det är viktigt att hålla koll på vilka partier man sitter i samma grupp som. Vi varnar Sveri­gedemokraterna för det, sade han till svensk massmedia.

SD varnades för att samarbeta inte bara med Front National utan även med belgiska Vlaams Belang och österrikiska FPÖ, som ansågs ha en för nationalistisk politik.

Enligt medieuppgifter hotade Dansk Folkeparti att ”klippa banden” med Sverigedemokraterna. Dansk Folkeparti sa att de aldrig skulle tillåta SD att ingå i samma grupp som dem i EU-parlamentet om de inte tog avstånd från dessa partier.

SD:s ungdomsförbund SDU hade dock vid denna tidpunkt bjudit in just dessa ”förbjudna” partiers ung­domsförbund. När SDU nästa år formaliserade samarbetet inför EU-valet, ledde det till att SD omedel­bart krävde att kontakterna skulle avbrytas. SDU hade även kritiserat SD:s Israelvänliga linje i en debatt­artikel 2011, vilket blev startskottet för den konflikt som slutade med att hela ungdomsförbundet kastades ut några år senare.

Dansk Folkeparti hade inte bara synpunkter på SD:s internationella kontakter, utan också på vilka som tillåts företräda partiet. När Kjærs­gaard bildade Dansk Folkeparti ville hon distansera sig från det tidigare Fremskridtspartiet som Dansk Fol­keparti bildades ur. Det skedde med återkommande massutrensningar av företrädare som ansågs för ”ra­dikala”. Under sitt tal för SD i Skåne 2010 uppmanade Kjærsgaard SD: ”Smid dem ud!” (Kasta ut dem), rik­tat mot företrädare som inte anpas­sar sig till partiledningens nya linje. Bara på det sättet kunde Dansk Fol­keparti, och SD, bli ”rumsrena” par­tier.

Fortsatte att ställa ultimatum

Danskarnas pekpinnar och hot mot andra partier har fortsatt sedan dess, trots att de numera är ett litet parti. Inför EU-valet 2024 ställde Anders Vistisen, partiets ende EU-parlamen­tariker, ett ultimatum till Alternativ för Tyskland (AfD) om att kasta ut toppkandidaten Maximilian Krah, annars skulle Dansk Folkeparti lägga in veto mot AfD och göra tyskarna grupplösa. AfD anpassade sig efter Dansk Folkepartis krav: Krah kasta­des ut, officiellt inte bara på grund av ett uttalande som tolkades som ”anti­semitisk” utan också på grund av att han sagt att Europa borde samarbeta med Ryssland och Kina.

– Det finns en total enighet i grup­pen om att Maximilian Krah har gått långt över gränsen när det gäller medlemskap för oss. Det är därför vi har ställt tyskarna mot väggen och sagt att de måste kasta ut de extre­mistiska elementen. En röd linje har dragits, meddelade Anders Vistisen.

Trots att Krah kastats ut blev det ändå inget fortsatt samarbete: Dansk Folkeparti gick in i den mer utpräg­lat Israelvänliga invandringskritiska gruppen Patriots for Europe, ledd av Fidesz i Ungern och Le Pens parti Na­tionell samling – samma parti som man tidigare vägrade ha något sam­arbete med. Det som ändrats under de 10 åren var att Marine Le Pen – i motsats till sin far – bedyrat sin lojalitet till Israel och därmed nu var godkända för Dansk Folkeparti. AfD gick istället in i den nybildade och mer antiglobalistiska Europe of So­vereign Nations (ESN).

”Jag är sionist och har alltid varit det!”

Søren Espersen, som varit SD:s när­maste kontakt i Danmark och som krävde en politisk kursändring från svenskarna, lämnade det sjunkande skeppet Dansk Folkeparti inför valet 2022 för att istället gå in i Danmarks­demokratene. Därmed kunde han säkra en fortsatt plats i Folketinget, och har fortsatt att driva samma linje som i sitt gamla parti.

Förra året publicerade han en bild där han fick motta ”Jerusalem Prize” från den israeliska ambassaden för sitt stöd till Israel. ”Just nu finns det en särskild glädje i att stötta Israel. Jag är sionist och har alltid varit det!”, skrev Espersen i eufori.

Hans förkärlek för Israel har skildrats i ett personligt reportage i Berlingske, med rubriken: ”Hjärtat slår för Israel”. Där framkommer att Espersen beundrat Israel ända sedan sexdagarskriget 1967, och att han har personliga band till landet genom att han är gift med en brittisk judinna som erhållit danskt med­borgarskap och som gjorde politisk karriär i Dansk Folkeparti. Flera av deras barn bor i Israel.

Även Pia Kjærsgaard är på väg att lämna Dansk Folkeparti. Nyligen aviserade hon att hon till nästa val, som hålls senast 2026, kommer att lämna Folketinget och sina övriga politiska uppdrag. Det blir därmed slutet på en 40 år lång politisk karri­är: hon valdes in i Folketinget redan på 1980-talet, först som ledamot för Fremskridtspartiet.

– Man ska sluta när man är äls­kad och respekterad, har hon sagt till danska TV2.

Tre invandringskritiska partier har kollapsat

Men Dansk Folkeparti är inte det enda invandringskritiska parti i Danmark som kollapsat. Utmana­ren Nye Borgerlige, som fick 3,7 procent i valet 2022, upplöstes strax efteråt under mycket oklara omständigheter. Den tidigare så rättframma och nationalistiska partiledaren Pernille Vermund gick med i ett liberalt parti (Libe­ral Alliance, motsvarande ungefär Centerpartiet). Idag återstår bara spillror av partiet.

Rasmus Paludans Stram Kurs var bara två promille från att komma in i Folketinget 2019 (de fick 1,8 procent). Inför komman­de val beslutade Danmarks val­nämnd i praktiken att förbjuda partiet att ställa upp. Officiellt påstod man att Stram Kurs hade ”manipu­lerat” insamlingen av de 20 000 stöd­förklaringarna inför valet 2019. ”Ma­nipulationen” bestod i att de inte ska ha beviljat en sju dagars betänketid för undertecknarna, vilket stred mot reglerna. Straffet blev att Stram Kurs sattes i karantän i 2,5 år och inte tilläts registrera stödförklaringar. Först tre veckor före valet 2022 fick de göra det igen, vilket gjorde det omöjligt att nå 20 000 underskrifter på så kort tid. Under dessa år kollap­sade partiet.

Till slut blev det Inger Støjbergs relativt liberala parti Danmarksde­mokratene som tog över Dansk Fol­kepartis gamla position. Danmarks­demokratene driver samma linje som Socialdemokraterna och de andra stora partierna i Danmark gör: restriktiv asylinvandring. Genom åren har flera partier, däribland So­cialdemokraterne, föreslagit ett asyl­stopp till landet. 2018 skedde det för­sta gången, vilket då var ett förslag som inte ens Dansk Folkeparti drev.

Förslaget visade sig dock inte vara ett löfte, utan omvandlades snart till en ”ambition”. Årligen tar Danmark emot ungefär 2 000 asylsökande. Den totala invandringen är dock betyd­ligt högre: varje år delas 70 000 uppe­hållstillstånd ut. Anhöriginvandrare utgör omkring 10 000, arbetskrafts­invandrare från tredje världen om­kring 30 000. I vissa avseenden har Danmark till och med liberaliserat invandringspolitiken, trots den tuf­fa retoriken. Mellan 2016 och 2018 tog Danmark till exempel inte emot kvotflyktingar alls, men det återupp­togs 2019 – när Socialdemokraterne tog makten igen – och sedan dess tar landet emot 500 kvotflyktingar årli­gen. Det gängkrig och den islamise­ring som Kjærsgaard varnade för i sin debatt med Leijonborg 2002, syns nu dagligen i Köpenhamn och andra danska städer.

För 15 år sedan var den stora frågan om Sverige kunde få samma politiska utveckling som i Danmark. Så blev det, genom SD:s inträde i riksdagen, ett valresultat på över 20 procent och en roll som stödparti till en borgerlig regering. Men om den utvecklingen fortsätter i Sverige, så som den gjorde i Danmark, ser fram­tiden dyster ut.