Örebropartiet siktar på riksdagen

Markus Allard har gjort sig känd genom att mängder av klipp från hans anfö­randen i Örebro kommunfullmäktige, där han valts in för Örebropartiet, fått viral spridning på nätet. I de flesta av dem skäller han ut de andra kommun­politikerna – och i förlängningen hela det politiska eta­blissemanget – för deras slöseri med skattepengar, deras politiska korrekthet, deras flata attityd till invandringen och deras oförståelse för vad folket vill ha och behöver. När politiker satsat miljoner på något flummigt konst-el­ler integrationsprojekt, ställer han dem mot väggen med frågor om varför de inte lägger pengarna på mer jord­nära saker, som att höja lönerna för vårdpersonal eller andra samhällsbärande grupper. Han gör det passione­rat, argt och rättframt och tvekar inte att kalla de andra politikerna idioter när han anser att de förtjänar det – något som gett honom stora skaror beundrare i kom­mentarsfälten på nätet. Under en period var han även politisk kommentator på nätkanalen Riks, där hans arga monologer har liknats vid den amerikanska tv-stjärnan Tucker Carlsons.

Från vänsterrebell till populist

Allard har under de senaste 10–12 åren gjort en lång politisk resa från vänsterkanten. Det började med att han blev utkastad från Vänsterpartiet och sin post som lokal ordförande för Ung vänster år 2013, med den officiella förklaringen att han vägrade att ta avstånd från vålds­vänstern i Revolutionära fronten. I realiteten fanns det enligt Allard också en maktkamp mellan moderpartiet och ungdomsförbundet. Vid den här tidpunkten kallade han sig fortfarande kommunist, i likhet med många inom Ung vänster.

Uteslutningen gjorde honom bara mer populär hos den autonoma vänstern. Tillsammans med ett antal andra medlemmar i Ung Vänster bildade han år 2014 det lokala Örebropartiet. I början var det ett renodlat vän­sterparti som främst var kritiskt till vad de upplevde som urvattnandet av vänsterns revolutionära ideal, men det skulle komma att ändras relativt snart.

– Det finns ju bilder från starten där vi står med röda flaggor och är helt efterblivna, berättar Allard med sin typiska rättframhet.

– Men det är ju där det börjar förändras för mig, det är via Örebropartiet jag gör min politiska resa. När man bygger ett nytt parti och försöker vara öppen för nya idéer så kommer man i kontakt med nytt folk. I stället för bara ”esteterna på Hipsterianska Läroverket”, som jag tror att de flesta kan relatera till i det sammanhanget, blev det mer riktiga människor, folk med riktiga jobb. Och i takt med att jag börjar närma mig verkligheten, blir jag alltmer paria hos vänstern.

År 2015 började Allard driva podden ”Markus och Malcom” tillsammans med svenskafrikanen Malcom Kyeyune, som uteslutits ur Ung vänster samtidigt med Allard. I början var det fortfarande en utpräglad vänster­podd som uppskattades av många inom den autonoma vänstern, men allt eftersom de gick från att bara vara uppkäftiga mot vänsteretablissemanget till att ifråga­sätta allt fler av vänsterns ”heliga kor”, blev stödet från vänsterhåll allt mindre.

– Spiken i kistan kom 2017 då jag började jobba på Ny­heter Idag med Chang Frick. Efter det blir jag bara mer och mer nazistfascistrasist enligt de här människorna, med grande finale när jag rekryterar självaste nazistfas­cistpolisen Peter Springare som jag träffat via Nyheter Idag. Därefter gick det inte ens att prata med de männis­korna [inom vänstern] längre.

Peter Springare är Örebropartiets mest kända namn vid sidan av Allard. År 2017, då han var förundersök­ningsledare vid grova brottsroteln i Örebro, tog han bladet från munnen när det gällde invandringens kon­sekvenser för brottsligheten, som han kom i kontakt med dagligen i sitt yrke. Det ledde till angrepp från etablisse­manget men att han fick starkt stöd från vanliga svensk­ar. Sedan 2018 är Springare invald i kommunfullmäktige för Örebropartiet.

Idag har Allard väldigt lite gemensamt med dagens vänster. Han kallar sig kort och gott populist och har se­dan 2022 varit en populär journalist och åsiktsmaskin på den oberoende sverigedemokratiska nätkanalen Riks, tills han fick sluta i april 2025 – enligt honom därför att ”ledande sverigedemokrater” krävt det. Men han anser fortfarande att han lärt sig en del av sin tid inom vän­stern.

– Jag har ju ändrat åsikt i många sakfrågor och skäms väldigt mycket över hur dum i huvudet jag varit med vis­sa saker jag gjort och sagt. Men jag använder fortfarande en marxistisk teoretisk verktygslåda i vissa fall, till exem­pel när jag talar om transferiatet, förklarar han.

Transferiatet är ett begrepp Allard själv har myntat och som fått viss spridning inom den politiska debatten. Enkelt uttryckt kan transferiatet betraktas som en egen samhällsklass, bestående av de som lever på skattepeng­ar utan att tillföra något väsentligt av värde till samhäl­let. Det kan delas in i det lägre transferiatet, vilket grovt kan sammanfattas som ”bidragsparasiterna” och mes­tadels består av invandrare, och det övre transferiatet, mestadels svenskar, som har skattefinansierade ”hittepå-jobb” av typen genuscertifierare, mångfaldsdirektö­rer, klimatångestterapeuter, policykonsulter, konstnärer och journalister. De är ”ideologiproducenter, väktare och säljare av ’god’ moral, det nya prästerskapet”, som han sammanfattade det i ett avsnitt av Riks i november 2022. Dessa skikt av transferiatet är beroende av varandra – det övre skiktet behöver det undre för att kunna framstå som goda och nödvändiga, och det undre behöver det övre eftersom det genom sin indoktrinering av folket i ”godhet” ser till att skattepengarna kan fortsätta att flöda ner till dem utan krav på motprestation.

Rekryteringen av Peter Springare gav en välbehövlig skjuts åt Örebropartiet, och år 2018 lyckades de ta sig in i kommunfullmäktige med bara tolv rösters marginal. Året därpå började klippen med Allards ilskna angrepp mot etablissemanget bli vira­la. År 2022 växte de kraftigt i kommunvalet och fick nära 8 procent av rösterna.

Och nu siktar de alltså på en plats i riksdagen, via en väg som inget parti hittills lyckats med: att få 12 pro­cent av riksdagsrösterna i den egna valkretsen, Örebro län, i stället för att ta sig förbi den mer kända fyraprocents­spärren som gäller natio­nellt. När vi talar med Allard håller partiet som bäst på att utarbeta sitt valprogram.

Vill ”fylla populistiskt tomrum”

NyT: Varför behövs Örebropartiet på det nationella planet? Varför inte Sverigedemokraterna eller AFS, enkelt uttryckt?

– Jag tycker att Sverigedemokraterna visat att de vill vara ett Bror Duktig-parti och bli en del av svensk höger. Det jag vill fylla är ett populistiskt tomrum i svensk po­litik. Jag talar ju ofta om konflikten mellan transferiatet och de produktiva klasselementen, och det är utifrån det jag vill bygga vad man kan kalla ett klassmedvetet popu­listiskt parti som varken kommer att kunna baseras på högern eller vänstern som de ser ut idag.

– Sverigedemokraterna har ju oförtjänt fått popu­liststämpeln, utan att själva samtycka till det. De har stämplats som anti-etablissemangsparti – men de är inte emot etablissemanget, det är bara etablissemanget som är emot dem. Varenda dag under de senaste åren har de kunnat kliva upp ur sängen och tänka ”idag fäller vi regeringen för att de inte stängt gränsen”, men kommit fram till att de inte ska göra det, eftersom det överordna­de målet är att få ministerposter och komma in i värmen. SD har 40 procent av regeringsunderlaget, och vad har vi fått för det? Utredning på utredning, kulturkanon, och sänkt dansbandsmoms eller vad fan det nu var. Och apo­logeterna för det här SD-experimentet är så svältfödda på framgångar att de tar vad de får och tänker att det är så här lång tid politisk förändring ska ta.

– Sedan finns det ju en del frågor också där vi helt en­kelt har andra åsikter än SD, och tomrum som jag inte anser att SD fyller.

NyT: Vilka frågor tänker du på som du anser inte täcks av andra?

– Ta till exempel villkoren för välfärdens arbetare. Ska vi bryta den onda cirkeln så måste vi ju ha språkkrav och så vidare, och det är de ju inne på. Vi måste bli av med de inkvoterade invandrarna som inte passar att vara där, och de regelrätta kriminella invandrarna som springer runt inne i systemet och lever fan. Men vi behöver ju också ha kompetent personal, och där tänker jag på det här med lönebildning – du ska tjäna 40–50 tusen om du jobbar inom vården. Men det är inte en fråga som finns på SD:s karta ens.

– Fri tandvård är en annan fråga som vi har drivit. Varför är tandvården en klassfråga idag? Det är inte så det ska vara.

– Hoppar vi vidare till invandringsfrågan så ska vi na­turligtvis ha återvandring med tvång. Alla kriminella in­vandrare, varför har de inte satts på ett plan och flugits härifrån? För att kunna göra det med de som har med­borgarskap behöver vi en grundlagsändring, det köper jag, men de som inte har det? Det här är grejer som SD hade kunnat piska fram ur regeringen. Eller ta moratori­um för medborgarskap, som är en ännu lägre hängande frukt.