Det fanns en tid då journalister av båda sidor i en konflikt betraktades som oberoende betraktare.
Man misshandlade inte journalister, man kidnappade dem inte, man mördade dem inte. Inte så att journalister inte råkade illa ut. De strök med när de befann sig vid fronten eller när de var på fel plats vid fel tillfälle. Men de stod på något sätt utanför. De senaste 10-20 åren har en förändring skett.
Orden ovan är Aftonbladet-journalisten Wolfgang Hanssons, skrivna efter mordet på Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner i Afghanistans huvudstad Kabul den 11 mars. Nio dagar senare sköts journalisten Sardar Ahmad, hans hustru och två av hans tre barn till döds på ett lyxhotell i Kabul då fyra unga talibaner trängde in i byggnaden.
Nils Horners död är djupt tragisk, och mordet på en hel familj är oförlåtligt. Sådana illdåd kan endast skyllas på mördarna själva.
Om man ska söka en förklaring till den allmänt försämrade attityden till journalister, som Wolfgang Hansson nämner, gör man dock klokt i att även granska journalistkårens eget ansvar. Från att ha haft höga ideal om opartiskhet och oberoende (även om dessa ibland bröts) har man omvandlats till en starkt politiserad yrkeskår vars journalistik speglar detta. Att vara arméreporter i uniform är säkert ett både hedervärt och spännande yrke, men när alltför många reportrar utan uniform börjar bete sig som propagandaministeriets utsända kan man förvisso beklaga, men knappast förvånas över, att journalister börjar behandlas som en krigförande part.
Mig veterligen finns det inget som tyder på att vare sig Nils Horner eller Sardar Ahmad gjort sig skyldiga till lögner, krigshets och grova vinklingar. Däremot tror jag att de fick betala priset för hela journalistkårens förfall och bristande yrkesetik.
Under förra året stämde majoriteten av den svenska journalistkåren in i krigshetsen mot Syrien. Istället för att opartiskt rapportera om båda sidors argument, mål, visioner och metoder, använde man groteskt orättvisa dubbla måttstockar. Man skrev artiklar baserade på uppenbart partiska källor, andra-och tredjehandskällor och i förekommande fall rena rykten så länge dessa var till nackdel för regeringen och president al-Assad – medan uppgifter från namngivna, välrenommerade och av allt att döma opartiska källor som antydde att rebellerna gjort sig skyldiga till massmord med stridsgas, avfärdades som ”osäkra”.
Detta är bara ett exempel bland många. Alltför många journalister agerar istället propagandister, och alltför få törs säga ifrån. Allt detta gör att journalister i allt högre grad betraktas som både opålitliga lögnare, och som aktiva deltagare i konflikterna de bevakar. Detta kan i slutändan få allvarliga, rentav dödliga konsekvenser för andra journalister.
Naturligtvis kan journalister göra sig hatade hos somliga grupper, inte minst muslimska fanatiker, genom att berätta sanningen lika väl som genom att ljuga. Men det är en yrkesrisk som journalister i konfliktområden med rätta förväntas ta, precis som poliser får stå ut med att kriminella människor hatar dem för att kåren gör sitt jobb och griper brottslingar. Det är en helt annan sak när poliser gör sig och sina kollegor hatade genom att misshandla oskyldiga, plantera bevismaterial, ta emot mutor eller på annat sätt göra våld på yrkesetiken. Om sådana rötägg tillåts sätta agendan inom poliskåren, kommer även vanliga hederliga människor att börja hata poliser, medan brottslingarna kommer att hata dem ännu mer och av fel orsaker.
Inom den svenska poliskåren utgör rötäggen undantagen. Inom journalistkåren är det rötäggen som sätter agendan. Inte undra på att denna yrkeskår åtnjuter sämre förtroende än någon annan i Sverige, och att den bemöts med misstänksamhet utomlands.
