Götiska förbundet, som bildades år 1811 och upplöstes 1844, betonade stoltheten att vara svensk och värna om sitt land. Även Sveriges historia framhölls och fornnordiska gudar ersatte de grekisk-romerska inom den svenska konsten.
Skandinavismen, som växte fram bland studenterna parallellt med Götiska förbundets nedgång, var lika patriotisk som förbundet varit, men kan med rätta sägas ha tagit ett steg längre. Den skandinavistiska rörelsen var nämligen pannationalistisk i avseendet att enhet med Norge (som blev en del av Sverige 1814) och Danmark betonades och framhölls som viktig, vilket gjorde skandinavismen till en politisk såväl som litterär rörelse.
Skandinavismens främsta förespråkare var svenskarna Carl Vilhelm August Strandberg och Oskar Patrick Sturtzen-Becker samt danskarna Carl Ploug och Orla Lehmann.
Skandinavismens tid
Låt oss här ta en närmare titt på tiden som de svenska, norska och danska studenterna levde i, för denna pannationella rörelse var, precis som Götiska förbundet, ett resultat av samtiden.
När Götiska förbundet bildades rasade Napoleonkrigen i Europa och svenskarna oroade sig för att kejsar Napoleon skulle hota Sveriges självständighet.
Skandinavismen växte också fram under en våldsam, orolig tid. 1830 utbröt julirevolutionen i Frankrike, som ledde till att Karl X tvingades avgå. Två krig mellan Grekland och Osmanska riket utkämpades och innan det första av dessa krig utbröt hade ett nationellt uppvaknande skett bland grekerna. Inte bara Grekland, utan även Belgien blev självständiga. Nationella uppror i Warszawa och Italien utbröt.
1848 var året då upprorsstämningen i Europa nådde sin kulmen och även i Sverige utbröt kravaller, som idag är kända som Marsoroligheterna.
Det var dock inte bara nationalismen som ledde till uppror och självständighetskrig. I Det svenska samhället 1720-2006. Böndernas och arbetarnas tid skriver historikerna Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström att även liberalismen var en orsak då de ”konservativa stod för ett gammalt samhälle som andra nu ville ha bort”.
Den stora ironin när det gäller liberalernas kravaller i Sverige var att Oscar I, vars avgång de krävde, var liberal och för reformer på den tiden. Följden av Marsoroligheterna blev att kungen slog ner upploppen – och blev konservativ. I Dikt och data berättar Olof Nordberg och Ulf Wittrock dessutom att när Oscar blev kung av Sverige-Norge år 1844 hade många hoppats på utökad frihet under hans regeringstid. Detta faktum ökar ironin ytterligare.
Liberalismen försvann dock inte. Nordberg och Wittrock nämner även att ”liberala frihetsidéer och nationell nordisk entusiasm vävdes samman i lyriken från denna tid”. Vad Nordberg och Wittrock beskriver här i citatet är skandinavismen.
Skandinavismens svenska litteratur
Det kan verka underligt idag att liberalism och nationalism kunde gå hand i hand, men från början av 1840-talet och fram till 1864 var det annorlunda. Vad skandinavismen strävade efter, enligt Hedenborg och Kvarnström, var ett enat Norden. Denna strävan är tydlig i Strandbergs dikt ”Vaticinium”, där man kan finna följande vers:
”O, en afton kanske stiga
Vi ombord och dristeliga
Draga öfver saltan haf:
Solen sjelf vi ta på sängen,
Tegen sucka skall, och ängen
Bågna under hofvars traf.
Blott ett handslag vi begära –
Och från bröderna, de kära,
Med ett dråpligt hugg vi skära
Alla deras remmar af.”
Vad som skildras i denna vers är hur de svenskar som var anhängare av skandinavismen ville befria Finland från Ryssland.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
