Den andra torsdagen i varje månad är speciell för församlingen. Då ligger vi inledningsvis på knä och sjunger psalmen ”Herre, dig jag tillber” medan rökelsen sprider en doft som för tankarna till följande verser i Höga visan: ”Vem är hon som kommer ut ur öknen/ i en pelare av rök,/ omvärvd av myrra och rökelse/ och kryddhandlarens alla dofter?” (Höga visan 3:6)
På altaret står en gyllene monstrans med genomskinlig oblatask i vilken en konsekrerad oblat finns. Stearinljusens lågor reflekteras i den genomskinliga oblatasken.
Stämningen i kyrkorummet är full av andakt och frid.
Efter psalmen försjunker vi i bön och kontemplation. En del ligger fortfarande på knä. Andra sätter sig på stolarna igen. Jag tar fram min rosenkrans.
Vad jag har beskrivit ovan är sakramental tillbedjan. Denna form av tillbedjan är en del av den katolska mystiken.
Vad mystik är
Mystik definieras av Tage Bentzer i boken Teologisk handbok. Litet lexikon till teologins historia som en beteckning ”på religiösa inriktningar, som strävar efter att i extas eller i inre skådande uppnå själens förening i gudomen”.
Sven Stolpe noterar i biografin om heliga Birgitta, Birgitta i Sverige och i Rom, att: ”Mystikens innersta essens är vaksamhet, självutplåning, fördjupning – och hälsa.”
Sakramental tillbedjan är ett bra exempel på detta då den konsekrerade oblaten har blivit Jesu kropp. Ordet sakramental används i samband med de sju sakramenten, bland annat eukaristin (kallad nattvarden inom Svenska kyrkan).
Bön, meditation eller kontemplation inför ett heligt föremål, som en konsekrerad oblat eller ett krucifix, är en vanlig form av den katolska mystiken. Även rosenkransbön räknas till denna form av mystik.

Kontemplation kan som bäst beskrivas som ett inre betraktande vars syfte är att närma sig det gudomliga. Bentzer berättar att den grekiske kyrkofadern Gregorius av Nyssa (d. 394), som även är känd som den kristna mystikens fader, framhöll kontemplationen som ”den högsta formen av gudskunskap”. En kristen förebild när det gäller kontemplation är Maria Magdalena som, enligt den medeltida berättartradition, drog sig ut i den vilda naturen för att kontemplera. Denna berättartradition har i hög grad präglat framställningen av henne inom målarkonsten, särskilt under 1500- och 1600-talen. Flera konstnärer har avbildat henne ute i naturen, kontemplerande vid, exempelvis, en dödskalle, ett kors eller ett krucifix. Ibland har hon avbildats hållande i Jesu törnekrona.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.