En maträtt är kanske olik en annan, men olikheter ska vi inte vara rädda för. All mat som kan ätas utan att man går giftdöden till mötes, bör tolereras. Och det är toppen, för numera kan vi i Sverige frossa i mat från hela världen. Hur underbart är inte det här? Harmonin borde ha inträtt för länge sedan, och sammanhållningen i samhället återspeglats i dagliga nyfikna frågor som ”hej på dig Abdollahi, berätta vad du har för spännande på din tallrik”, eller ”abouh suedi, sluta damma fakking fläsk, det är haram”. Just det. Jag talar om möten mellan människor. Dialog som leder till samförstånd. Men vi har inte nått dit än, konstigt nog. Varför väljer vi inte att vältra oss i fräcka klädesplagg med religiös touch och nya smaksensationer? Att babbla om klanbaserad kriminalitet som hotar statsskicket eller att tilliten i samhället försvunnit, det är ju som att hetsa upp sig över små revor i hijaben eller att fredagsmysets tacofärs bränts vid. Ta det lugnt. Inkludera lite nu. Det kommer betala sig. Längre fram. Så tack alla ni invandrade kockar som valde Sverige. Tack. Ni förlöste vår svenskhet. Ni kom hit för att ni ville dela med er av era perspektiv till oss torftiga nordbor, som varken genomlevt era fjärran krigshärdar eller vuxit upp med era mattraditioner.
En av dem som vår vördnad bör gå till är kocken som driver Adams Smokehouse i Stockholm. Jag talar om den härligt osvenske Adam Mahdi med sitt specifika matkoncept om att servera stora mängder rökt nötkött och lamm med ris och potatis. Mahdi gick ut på sociala medier och konfronterade den hämmade svenska mentaliteten med heta citat som: ”fuck you piece of shit”, ”israeli not allowed to come here” och ”we don’t give a shit, come, come, come”. Tallrikar flög i golvet och han visade upp propalestinska klistermärken vid ingången till sin restaurang. Köttmästaren från Gaza skrek att vissa som funderat på att besöka hans restaurang var horor och kunde dra åt helvete.
Passionerade svordomar och förtäckta hot i marknadsföring används alltför sällan i Sverige. Här är vi ju oftare konflikträdda och ängsliga, och då är det befriande med lite gränslösa exotiska känslor! Men naturligtvis. Just då, när den här ömtåliga interkulturella dialogen höll på att etableras, så visar den svenska intoleransen åter upp sitt fula tryne. Krögaren Mahdi fick till exempel mottaga både hot och trakasserier, enligt den antirasistiska kvällstidningen Expressen. Men även etablerade politiker försökte krossa hans verksamhet. Moderate oppositionsborgarrådet Dennis Wedin, rödlätt med snedbena, filmade sig själv framför restaurangen och betedde sig som en tvättäkta kristallnattsnazist. Han uppviglade mot den missförstådde invandrarens verksamhet genom sociala medier: ”Det här är en restaurang som jag aktivt vill uppmuntra folk att inte gå till”, och så snurrade han in sig i underliga fantasier om att invandrare skulle kunna vara rasister. ”Detta är oacceptabelt i en stad som ska vara inkluderande”, fortsatte moderaten, och beskrev restaurangens härliga originalitet som ”grotesk”. Ja, så här fel kan det alltså fortfarande bli i Sverige än idag. Ledande politiker förföljer ännu skattebetalande invandrare, även när de bara velat bjuda på sin unika mat och spännande temperament. Det för tankarna till 30-talet, en olycklig folkomröstning i Sjöbo och en kvadratisk mustasch. Ändå hade moderaten fräckheten att uppmana fastighetsägaren att säga upp kontraktet med restaurangen och Socialdemokraterna att bojkotta. Han borde veta bättre.
Socialdemokraten Mona Sahlin förstod redan 2002 det som moderaten Wedin inte begriper mer än 20 år senare. När hon som integrationsminister besökte det utsatta området Bergsjön, slog hon fast: ”Det räcker inte att acceptera människors olikhet – vi måste gilla den.” Hon var modig. Vidöppen. Kanske hade hon smällt i sig en lokal pizza precis och sköljt ned den med ett snapsglas ouzo. Det Sahlin i sin visdom pekade på, var mångkulturens kulinariska magi. För mångkulturen smakar alltid gott. Och gör den inte det i början, så får vi träna våra smaklökar tills vi insett att den faktiskt gör det. Detta kom till uttryck i en uppenbarelse Mona Sahlin fick i Sveriges radio året innan besöket i Bergsjön. Ur medborgarnas högtalare ljöd hennes påbud att det var svenskarna som skulle integreras i det nya Sverige, och inte de som just kommit hit.
Nu lever vi hennes dröm. Vissa kanske förnimmer blodsmak i munnen, men de flesta har lärt sig att dagligen tugga och svälja. Vi ska bara inte oroa oss. Vår matkultur, eller kultur generellt för den delen, är inte på väg att försvinna. Men tyvärr börjar allt fler ändå tro det.
Så var kan en svensk som är rädd för starka utspel finna tröst? Troligtvis hos personer som med sövande stämma och pålästa resonemang kan hjälpa oss till insikter bortom vår förblindande svenskhet. En sådan är Dan Korn. Han är en svensk, men även judisk rabbin som levt i Sverige och Nederländerna, och som just nu huserar i Storbritannien. Det är nog svårt att finna någon lämpligare expert på svenskars flockbeteende än en konservativ kosmopolitisk akademiker.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
