Det finns sparsamt med arkeologiskt material från den tid då Barumskvinnan levde. För att få en bild av hur livet såg ut under jägarstenåldern i Norden får vi gå till de arkeologiska utgrävningar som gjorts i trakten mellan Ystad och Trelleborg. Det var 1980 som arkeologer upptäckte flera boplatser och gravar som senare döptes till Skateholmsboplatserna i Trelleborgs kommun.
Maglemoseperioden har fått sitt namn efter Mullerup i Maglemosen på Själland. Den här perioden kännetecknas av att boplatserna låg invid igenväxande sjöar, så kallade mosseboplatser. (Från boken ”Arkeologi i Norden” Göran Burenhult (red) 2010).
Jägarstenåldern är en period som sträcker sig från 14000 – 4100 f. Kr. Jordbruket hade ännu inte hittat vägen till Norden. För att livnära sig var människorna jägare, fiskare och samlare. Man jagade kronhjort, vildsvin, uroxar, älg, säl och fågel. Pälsdjur jagades för skinnens skull. Rötter, bär och växter var också viktiga för hushållet. Människorna var inte bofasta på samma sätt som under senare jordbrukskultur, den period som går under namnet bondestenåldern. Under jägarstenåldern flyttade en del familjer runt allteftersom årstiderna växlade, medan andra hade mer permanenta boplatser. Dessa boplatser låg oftast vid sjöar, vattendrag eller havsvikar, där det var enkelt att jaga och fiska. Här byggde man sina bostäder av vass med välvda tak.
För fisket hade man stockbåtar. Maten tillagades över öppen eld eller inlindad i blad som lades ner i en grop med heta stenar.

Människorna levde tillsammans med sina familjemedlemmar i mindre grupper. En sådan grupp kunde bestå av ungefär 25 personer. Dessa grupper ingick ofta i en större stam där människorna klädde sig på liknande sätt och brukade samma slags vapen och verktyg, och man talade samma språk. Alla familjemedlemmar var tvungna att hjälpas åt för att överleva. Man och kvinna höll ihop i monogama äktenskap och kärnfamiljen var mycket viktig. Något klassamhälle var det inte tal om på den här tiden. Man hade få ägodelar och alla bidrog till gruppens överlevnad efter förmåga.
Dessa grupper av människor träffades när det var dags att fira olika högtider och ceremonier som till exempel sommarsolståndet, när bären var mogna och när begravningar skulle förrättas. Genom dessa möten bevarade man kontakten med varandra.
Under perioden 9500–8500 f. Kr. skedde en klimatförbättring som medförde att björk- och tallskogar började breda ut sig, liksom säv och kaveldun.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.