Skalan på det kinesiska satellitprojektet saknar motstycke. Som jämförelse har marknadsledande Starlink idag cirka 9 600 satelliter i omloppsbana, medan Amazons kommande Kuiper-projekt siktar på omkring 3 200. Om Kinas planer förverkligas skulle det innebära en total dominans av satelliter i låg omloppsbana runt jorden.
Strid om frekvenser och regler
Kärnan i Kinas strategi handlar dock inte enbart om att faktiskt få upp hundratusentals fysiska enheter. Det handlar om en regulatorisk kupp. ITU tillämpar principen ”först till kvarn”, vilket innebär att den som först ansöker om specifika positioner och radiofrekvenser får förtur – även om satelliterna än så länge bara existerar på papperet.
Genom att registrera dessa enorma mängder satelliter tvingas andra operatörer, som SpaceX och Amazon, att ta hänsyn till de kinesiska reservationerna. Det skapar vad som kallas ”regulatorisk inblandning”, vilket medför två problem för konkurrenter som Starlink: minskad sändareffekt och försvårad planering. Det första uppstår då konkurrenterna kan tvingas sänka styrkan på sina sändare för att inte störa de reserverade kinesiska frekvenserna. Det andra sker då västerländska satellitbolag måste ändra sina omloppsbanor och algoritmer för att navigera runt Kinas deklarerade zoner.
Strategisk kontroll
Bortom det civila internet handlar megakonstellationer om strategisk kontroll. Dessa nätverk är avgörande för framtidens krigföring, inklusive militär kommunikation, spaning, navigation och styrning av drönare. Genom att ”ockupera” rymden i förväg kan Kina i praktiken diktera villkoren för framtida infrastruktur, vilket är både billigare och effektivare än att försöka komma i kapp i efterhand.
Frågan kvarstår dock om projektet är tekniskt genomförbart. Att bygga och skjuta upp över 200 000 satelliter är en kolossal industriell uppgift, även för Kina. Trots SpaceX enorma kapacitet skjuter de idag som mest upp 1 500–2 000 satelliter per år. För att Kina ska nå sitt mål krävs en uppskjutningstakt som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av. Men även om bara en bråkdel av satelliterna faktiskt når rymden, har Kina genom sin registrering redan lyckats rita om kartan för rymdens framtida maktbalans.
