Intervju med KG Hammar: ”Det är klart att jag kommer ur 68-rörelsen”

Vid millennieskiftet släppte Socialdemokraterna till slut taget om den gamla statskyrkoinstitutionen. Idén att avskaffa statskyrkan var ingalunda ny: den hade formulerats nästan 100 år tidigare av partihöjdaren Arthur Engberg. Författaren Per Ewert menar i Landet som glömde Gud (2023) att Socialdemokraternas kyrkopolitik under hela 1900-talet syftade till att avkristna kyrkan inifrån: avskaffandet av statskyrkan var det sista steget. Men brytningen mellan stat och kyrka innebar också den kanske enskilt viktigaste brytningen mellan det gamla och det nya; mellan den kristna och den politiska kyrkan.

I praktiken har Socialdemokraterna rentav stärkt kontrollen över dagens kyrka. I samband med den så kallade skilsmässan, som kanske bättre borde beskrivas med det mildare ordet separation, infördes dagens moderna kyrkoval med direktval till kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ. Allt sedan dess har Socialdemokraterna varit den i särklass största nomineringsgruppen. Även den kyrkliga sidan har anklagats för att vara socialdemokratiskt orienterad. Den offentliga kommunikationen från ärkebiskop, biskopar, präster, kyrkliga kommunikatörer, strateger och tjänstemän har i stor utsträckning sammanfallit med socialdemokratins eller den bredare vänsterns idéer.

En kyrklig makthavare som mer än någon annan blivit förknippad med kyrkans politisering, är den före detta ärkebiskopen KG Hammar. Hans resa har börjat och slutat i 68-vänstern: som aktivist i studentrörelsen KSS vid Lunds universitet på 1960-talet, till att bli en frontfigur i vänsterns långa marsch genom institutionerna – i hans fall Svenska kyrkan – för att på ålderns höst bosätta sig med sina meningsfränder på Södermalm.

Hans nära vän, socialdemokraten Eva Brunne som blev världens första lesbiska biskop, har i en intervju på Svenska kyrkans hemsida sammanfattat varför de gick in i kyrkan. Inte för att förvalta, utan för att förändra.

– Jag hade funderingar på att bli journalist. Jag tyckte att det vore bra att ha lite teologi i botten. Att det sedan blev präst berodde mycket på den kristna studentrörelsen och den typen av engagemang. På den tiden tyckte jag att kyrkan var ganska tråkig. Så vi tänkte att det bästa måste vara att ändra den inifrån. I dag är jag glad och stolt över att se en annan kyrka än den jag mötte i min ungdom.

Ärkebiskop för den nya kyrkan

KG Hammar var den siste ärkebiskopen som utsågs direkt av regeringen, 1997. Redan då var det klart att separationen snart skulle äga rum. Den progressive Hammar passade som hand i handske för Socialdemokraterna. Partihöjdare som Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin, Pierre Schori och Margot Wallström var övertygade om att kyrkan behövde släppa sitt fokus på tro och tradition, och istället bli en sekulär och politisk kraft. Fortfarande en kyrka, men ändå utan att vara just kyrka. En öppen folkkyrka, vilket skrevs in i riksdagens lag om Svenska kyrkan och som sedan dess varit Socialdemokraternas i särklass mest kända paroll i kyrkosammanhang.

I höst är det dags för det sjunde kyrkovalet sedan separationen. Det första och det andra ägde rum under KG Hammars tid som ärkebiskop, som varade 1997 till 2006.

Jag når KG Hammar på telefon.

GK: Vad har du för syn på kyrkovalen 20–25 år senare? Har det blivit en framgång, ett misslyckande eller någonting mittemellan?

– Ja, det är svårt att säga. Det är väl någonting mittemellan. Det kostar för mycket, apparaten är för stor. Och det är inte alltid det är kyrkliga opinioner som avspeglas i valresultaten.

Kanske tänker han tillbaka på den chock som inträffade i det första kyrkovalet 2001. Sverigedemokraterna kandiderade och fick två mandat. I kommande val, 2005, ringde Socialdemokraterna upp hundratusentals personer med ett förinspelat meddelande från Göran Persson, som löd:

”Jag ringer för att påminna dig om kyrkovalet. Det är ett viktigt val eftersom det gäller vår öppna demokratiska folkkyrka. I år satsar Sverigedemokraterna, den yttersta högern, mer än någonsin för att skaffa sig makt över kyrkan. Det måste vi socialdemokrater sätta stopp för. Jag hoppas att du vill hjälpa till. Försök att påverka fem släktingar, vänner eller grannar att rösta i kyrkovalet den 18 september.”

Även KG Hammar hade aktivt uppmanat väljare att rösta i kyrkovalen för att stoppa Sverigedemokraterna. Men det var förgäves.

Kanske tänker han även på den chock som inträffat långt efter hans tid som ärkebiskop, i kyrkovalet 2021, då Alternativ för Sverige blev invalda med tre mandat. Jag frågar inte explicit, men mellan raderna anar jag vad han åsyftar.

GK: Hur tänker du då?

– Ja, alltså om nomineringsgrupperna har för stark koppling till politiska partier så kan det ju vara andra värderingar än kyrkliga som styr i bakgrunden.

Men det som KG Hammar framför allt har blivit förknippad är inte kyrkovalen, utan den systematiska aktivism som släpptes fri i samband med att han blev ärkebiskop. Han blev då en av landets ledande debattörer. Hans företrädare – Bertil Werkström (ärkebiskop 1983-1993) och Gunnar Weman (ärkebiskop 1993-1997) – hade inte varit det, och är idag praktiskt taget bortglömda utanför de mest initierade kyrkliga kretsarna.

Mångkultur blev statsideologi

Redan på 1990-talet hade kyrkan börjat tappa medlemmar, med 15 000–20 000 utträden per år. Detta anfördes också som ett av flera argument för att kyrkan tappat relevans och att den därmed måste ge sig in på nya marker: att bli en aktör i den moderna samhällsdebatten. Men det huvudsakliga skälet som fick staten att släppa kyrkan var att mångkulturen hade blivit Sveriges överideologi. Den kristna statskyrkan sågs som en anakronism. Det passade överhuvudtaget inte in i det mångkulturella Sverige, och därför genomfördes separationen med så gott som enhälligt stöd av alla riksdagspartier.

Att KG Hammar hade till uppgift att bereda väg för det nya, mångkulturella och sekulära Sverige visste han om. Det blev också tydligt när han intervjuades i Ekots lördagsintervju på påskafton 2002.

Programledaren Ginna Lindberg undrade varför Sverige fortfarande har kristna helgdagar när vi inte längre har någon kristen statskyrka. Det vore mer logiskt att avskaffa dessa helt, eller åtminstone införa nya helgdagar med grund i andra religioner, resonerade hon: ”Nu när Sverige blir mer och mer mångkulturellt och rymmer flera religioner, varför ska just den kristna påsken vara röd dag?”

– Det blir väl mer en fråga om vi även ska ha andra röda dagar så småningom, svarade Hammar.

”Kan du tänka dig att vi inom några års sikt har en muslimsk helgdag som är en röd dag?”, frågade Sten Sjöström, den andra programledaren.

– Ja, det kan jag mycket väl tänka mig.

”Vilken till exempel då?”

– Ja, det får ju muslimerna välja, men Muhammeds födelsedag brukar man fira.

Även judiska helger kan bli röd dag i Sverige, menade Hammar. Det viktiga är att vi inte bara har ”helgdagar som går tillbaka uteslutande på vår kristna religion”. 

Uttalandet var inte särskilt anmärkningsvärt på den tiden. Och det var helt i linje med KG Hammars filosofi att kyrkan ska ägna sig främst åt ”dialog” med såväl politiska som främmande religiösa grupper. I DN Debatt år 2004 skrev han med ordföranden för Sveriges muslimska råd, Mostafa Kharraki, att ”företrädare för islam måste få större utrymme i samhällsdebatten”.

I Ekot-intervjun, där han välkomnade en muslimsk helgdag, tog han samtidigt avstånd från det då aktuella förslaget att göra Sveriges nationaldag till helgdag.

Medlemsraset eskalerade

Svenska kyrkan växte gradvis in i den nya aktivistiska och avkristnade profilen. Men någon inbromsning i medlemstappet syntes inte alls, som politikerna hade talat om på 1990-talet. Istället eskalerade krisen.

Under KG Hammars tid steg utträdessiffrorna drastiskt för att till slut nå cirka 70 000 till 80 000 per år. Som andel av medlemskåren steg de aktiva utträdena från 0,2 procent till omkring 1 procent, en femdubbling. Antalet döpta och konfirmerade sjönk tydligt.

År 2004 lämnade hela 79 032 personer kyrkan, vilket var rekordhögt. Antalet inträden var kvar på den låga nivå som då varat länge: omkring 5 000. Men tvärtemot vad man kunde tro, bekymrade sig inte Svenska kyrkan över medlemsflykten. De välkomnade den. Aktivismen var överordnad, och den hade bara börjat. I januari 2025 skrev Svenska Dagbladet en artikel om saken.