Om man med begreppet ”integrationsskuld”, som vår statsminister Ulf Kristersson nyligen använde, menar att Sverige har försummat att integrera sina invandrare, behöver man inte hålla med. Man kunde med rätta påpeka att invandrarna visst har integrerats i exempelvis befolkningsregistret, bosättningsförsörjningen (kommunens ansvar för ordnande av bostad), social- och hälsovården, bidragssystemet, tandvården och undervisningen.
Alltså har en omfattande integration av invandrarna ombesörjts av de svenska myndigheterna. Trots detta anser statsministern och etablissemanget att Sverige har en integrationsskuld (Kristersson: ”Vi måste göra mer”). Vad förväntas då invandrarna själva göra?
Detta är en svår fråga. I den euforiska tillströmningens tider 2014–2016 försökte i synnerhet några kvinnliga invandrare lyfta fram att de nyanlända är skyldiga att rätta sig efter svenska seder och värderingar. Men diskussionen urartade i en misstolkning av begreppet religionsfrihet och en värdelös emotionell argumentering.
Om man utan omsvep uttrycker vad många svenskar tycker – men typiskt nog drar sig för att säga det högt – är det att de nyanlända för sin egen och för samhällets skull borde sträva efter att bli så svenska som möjligt.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
