Grova räknefel i våldtäktsrapporten ‒ Jonasson har mer rätt än han själv förstått

Rapporten togs fram av amatörforskaren Joakim P Jonasson som svar på regeringens vägran att låta Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) ta fram aktuella siffror om brottslingars härkomst. Jonasson skriver i studien att han själv är sverigedemokrat och inte gör anspråk på att vara opartisk, men däremot på att hans siffror är korrekta.

Det tycks de vara, i de flesta avseenden. Men i vissa siffror underskattar han grovt invandrares överrepresentation.

De siffror Jonasson kommer fram till stämmer, grovt räknat, väl överens med den senaste studie där BRÅ kopplade brottstyp till nationellt ursprung, som gjordes 1996. Den visade exempelvis att invandrare från Nordafrika var de allra mest överrepresenterade ifråga om våldtäkt ‒ räknat per capita begick de ungefär 20 gånger fler våldtäkter än svenskar.

Istället för att låta dessa alarmerande siffror bli startskottet för fler och mer ingående studier, valde BRÅ därefter att lägga locket på, och har sedan dess aldrig publicerat dessa siffror. Trots att myndigheten samlar in uppgifterna och lätt hade kunnat sammanställa dem, har man dolt dem för allmänheten. Tidigare i år beslutade regeringen att man ska fortsätta mörkläggningen.

Detta är alltså bakgrunden till Jonassons medborgarstudie, som visar liknande mönster och därmed får sägas bevisa att BRÅ:s siffror från 1996 var korrekta. Att man dolt dessa samband för folket finns det inga kraftuttryck som är starka nog för.

Jonassons studie visar på ett antal chockerande saker som inte behöver korrigeras. Exempelvis kom han fram till att svenskar bara begår 4,4 procent av överfallsvåldtäkterna, och att utomeuropéer begår 84 procent av de grova våldtäkterna och 90 procent av gruppvåldtäkterna. I dessa delar saknas skäl att ifrågasätta Jonassons uppgifter, och många har uttryckt stor tacksamhet över att han gjort det arbete som BRÅ borde göra. Ivar Arpi på SvD skrev exempelvis på Twitter att det är ”fantastiskt att en medborgare kan göra den här sortens undersökningar med hjälp av offentlighetsprincipen”.

När det gäller Jonassons beräkning av ”faktorer” är de däremot uppåt väggarna fel. Den som inte orkar läsa en längre utläggning med en del matematik (ingen särskilt komplicerad sådan), och är beredd att ta Nya Tider på orden, kan nöja sig med följande:

• Rapporten är korrekt i det mesta, men ”faktorn” för samtliga invandrargrupper i samtliga brottskategorier bör multipliceras med 5,63 för att bli ungefärligt korrekt. Den som sedan vill få fram överrepresentationen ‒ alltså hur många gånger mer sannolik en invandrare ur en viss kategori är att ha dömts för en viss sorts sexualbrott än en svensk ‒ ska därefter dividera med svenskarnas ”faktor” för brottet ifråga.
• För att ta ett exempel, anger Jonasson en faktor på 4,39 för män från Gambia för våldtäkt av normalgraden. Den korrekta faktorn är (ungefärligen) 4,39 x 5,63 = 24,7. (Varför förklaras nedan.) Detta ska sedan divideras med svenskarnas ”faktor” för brottet, i detta fall 0,49. Total överrepresentation för gambiska män blir då 50,4, det vill säga en gambisk man är drygt 50 gånger mer sannolik att ha dömts för våldtäkt än en svensk man.
  
• För invandrargrupper som bara finns representerade i små antal i Sverige är dessa siffror ytterst osäkra eftersom några enskilda våldtäkter kan dra upp statistiken för hela gruppen. För större invandrargrupper ökar den statistiska säkerheten.
• Vad beträffar invandrargrupper som kommit i stora antal under perioden som Jonasson undersöker, 2012-2017 (t ex syrier) tillkommer en stor felkälla, nämligen att Jonasson räknat på antalet män från landet ifråga i slutet av 2016. Dessa beräkningar måste helt göras om.
  

Detta var den kort-korta versionen. Den som vill veta varför eller granska resonemangen kan fortsätta läsa.

När det kommer till beräkningen av vad Jonasson kallar ”faktor” gör han ett stort misstag som leder till avgörande fel i hans beräkningar ‒ och eftersom faktorberäkningarna är återkommande och utgör grunden för många av de grafer som ingår i rapporten, är detta något som måste korrigeras för att rapporten i dessa delar ska bli ens tillnärmelsevis korrekt.

Märk väl att detta inte påverkar rapportens slutsatser när det gäller siffror som presenteras i procent eller exakta tal ‒ exempelvis är det sant (förutsatt att källdata är korrekta, vilket det saknas anledning att betvivla) att svenskar bara begår 4,4 procent av överfallsvåldtäkterna.

Men faktorerna är alltså helt fel. Förklaring till varför följer.

Så här förklarar Jonasson begreppet ”faktor” i rapportens ordförklaring (s. 7, Nya Tiders fetning):

Faktor – Procent gärningsmän dömda för ett specifikt brott dividerat med till den manliga befolkningens procent av utrikes födda. Exempel: Marockaner utgör 3 av 105 gärningsmän dömda för gruppvåldtäkt i denna undersökning, vilket motsvarar 2,86% av brott. De utgör samtidigt 0,57% av män boende i Sverige som är födda i ett annat land. 2,86/0,57 ger en faktor på 5,02. Svenska män, definierade som män födda i Sverige med två inrikes födda föräldrar, utgör 69,23% av alla män boende i Sverige och faktorn i exemplet blir då 0,10. Aktuella befolkningssiffror publiceras av SCB. Jag sorterar bort grupper med få  gärningsman från faktordiagram p.g.a statistisk osäkerhet.”

Problemet är att Jonasson dividerar med två olika nämnare. Svenska mäns andel av en viss brottskategori divideras korrekt med svenska mäns andel av den totala manliga befolkningen, medan exempelvis marockanska mäns andel av samma brottskategori divideras med deras andel av den utrikes födda manliga befolkningen. Det är helt enkelt fel.

Om man istället korrekt dividerar marockanska mäns andel av brottet med deras andel av den totala manliga befolkningen, blir överrepresentationen mycket högre än Jonasson räknat fram.

Ett annat fel är att Jonasson studerar brottsfall mellan 2012 och 2017, men i sina beräkningar har han utgått från respektive invandrargruppers andel av den manliga totalbefolkningen i slutet av 2016. I flera fall har gruppens storlek ökat högst väsentligt under dessa år. För att få en helt rättvisande bild hade man behövt beräkna gruppens genomsnittliga storlek under perioden, vilket dock hade varit en krånglig process. En bättre uppskattning hade däremot kunnat erhållas genom att utgå från deras respektive storlek år 2014, alltså i mitten av den studerade perioden, eller genom att ta genomsnittet av antalet i slutet av 2012 respektive 2016.

Notera att även detta beräkningsfel gör att Jonasson underskattar vissa gruppers överrepresentation. Att felen skulle bero på hans i förordet medgivna partiskhet som aktiv sverigedemokrat kan alltså med kraft uteslutas ‒ de går i rakt motsatt riktning.

För att ta den kanske mest groteska siffran i hela dokumentet, anger Jonasson att algerier utgjort 7,3 procent av de män som dömts för överfallsvåldtäkter under perioden. Han kommenterar: ”Det är ofattbara 541 gånger större risk att en algerisk man begår överfallsvåldtäkt än att en svensk man.”

Nej, det är det inte. Det är ofattbara 3 000 gånger större risk, även om det samtidigt ska påpekas att denna siffra förmodligen delvis är en statistisk anomali (men inte helt, eftersom även BRÅ 1996 visade på en extrem överrepresentation av just denna grupp ifråga om våldtäkter totalt).

Beräkningen har gjorts genom att dividera svenska mäns andel av överfallsvåldtäkterna (4,4%) med deras andel av den manliga befolkningen (69,23%) vilket ger siffran 0,06 (s.46 i rapporten). Algeriernas andel av överfallsvåldtäkterna (7,3%) har dividerats med deras andel av den utlandsfödda befolkningen. Eftersom det fanns 1 987 algeriska män bosatta i Sverige i slutet av 2016 (enligt SCB:s statistikdatabas) har Jonasson räknat med att dessa utgjorde 0,223% av den utlandsfödda befolkningen. Han har dividerat 7,3 med 0,223 vilket gett honom siffran 32,46, att jämföra med svenskarnas 0,06.

http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101E/FodelselandArK/

Men som sagt har Jonasson dividerat med fel siffra. Den korrekta siffran att använda är de algeriska männens andel av det totala antalet män i Sverige. Eftersom det fanns 5 013 347 män i Sverige i slutet av 2016, utgjorde de 1 987 algeriska männen bara 0,0396% (inte 0,223%) av totalantalet. Men dessa knappt 2 000 män begick fortfarande 7,3% av överfallsvåldtäkterna. Om man istället utgår från antalet algeriska män i slutet av 2014, i mitten av den studerade perioden, jämfört med deras andel av det totala antalet män, så är siffran 1 881 algeriska män dividerat med 4 872 240 män totalt = 0,0386%. Som synes en mycket liten skillnad i just algeriernas fall, men den är mycket viktig när det gäller exempelvis afghaner och syrier som vällt in i Sverige under perioden.

Den riktiga siffran, istället för 32,46, blir då 7,3 dividerat med 0,0386 = 189,1. Vilket ska jämföras med svenskarnas 0,06, eller noggrannare beräknat 0,0635. Dividera de båda siffrorna så får man siffran 2 978. En algerisk man är alltså, enligt studien, i runda tal 3 000 gånger mer sannolik att dömas för överfallsvåldtäkt än en svensk man.

Lite tillspetsat: Om en kvinna blir överfallen och våldtagen i en svensk småstad med 5 000 invånare, varav 2 500 är svenska män och en algerisk man ‒ så är det förmodligen algeriern som är den skyldige.

Som sagt är denna siffra i sig sannolikt en anomali, men helhetsintrycket består även med hänsyn taget till detta ‒ utomeuropéer från Mellanöstern och Afrika begår nästan samtliga överfallsvåldtäkter i Sverige. I verkligheten skulle det gissningsvis behövas en grupp på någonstans mellan 5 och 20 algerier i det lilla samhället för att det skulle vara troligast att någon av dem begått våldtäkten, men det är ‒ och då uttrycker man det så milt att det närmast är stötande ‒ illa nog.

Felet med ”faktorerna” är genomgående i hela studien ‒ vilket är en fördel för alla som inte vill behöva vänta på att Jonasson ska publicera en reviderad version. Eftersom han, så vitt vi kunnat finna, har gjort alla andra beräkningar korrekt ‒ inklusive svenskars ”faktor” i de olika brottstyperna ‒ får man en hygglig approximering av de verkliga siffrorna genom att multiplicera alla invandrargruppers faktorer med 5,63. Denna siffra representerar den siffra han borde ha använt dividerat med den han faktiskt använde, alltså 5 013 367 (totalantalet män) dividerat med 890 095 (utlandsfödda män), som han felaktigt använt istället.

Det gäller dock inte i de fall där antalet invandrare i gruppen (exempelvis syrier och afghaner) har ökat markant under perioden; där är överrepresentationen betydligt större än denna approximering och för att få fram korrekta siffror måste man göra om beräkningarna med hänsyn till deras genomsnittliga antal under perioden.

Som sagt är ”extremlägena” förmodligen delvis resultatet av statistiska anomalier på grund av för litet urval. Män från Senegal är överrepresenterade med en faktor av 90,5 beträffande våldtäkt av normalgraden, men inte representerade alls när det gäller grova våldtäkter, vilket beror på att ingen av de 550 senegalesiska män som fanns i Sverige i slutet av 2016 åkt fast för grov våldtäkt, medan däremot några dömts för våldtäkt. Några enstaka våldtäkter får ett enormt genomslag för en så liten grupp ‒ något som säkerligen kommer att användas som argument för att avfärda rapporten av dem som vill försvara det mångkulturella samhällsexperiment som svenskarna utsatts för.

Mot detta kan då invändas att siffrorna för de bredare grupperna ligger helt i linje med vad som framgår i BRÅ:s rapport från 1996. Ifall det rört sig om statistiska anomalier (annat än vad gäller enskilda länder varifrån bara ett fåtal män kommit till Sverige) så hade man kunnat förvänta sig ett radikalt annorlunda resultat vad gäller åtminstone någon av de bredare kategorierna, men så är alltså inte fallet. Tvärtom är resultatet påfallande konsekvent när man jämför med BRÅ 1996. Dessutom är mönstret tydligt och helt i linje med det bredare regionsmönstret för de grupper som finns representerade i större antal. Exempelvis har irakier en överrepresentation på 10,1 gällande våldtäkt av normalgraden, 41,5 när det gäller grov våldtäkt och 78,9 för överfallsvåldtäkter, efter att ha räknat om siffrorna korrekt. Det fanns 68 942 irakier i slutet av 2012 och 72 538 i slutet av 2016, så dessa siffror är svårare att förklara med statistiska anomalier. Slutligen kan det noteras att de större invandrargrupperna från MENA och Afrika även konsekvent har en betydligt högre överrepresentation när det gäller grov våldtäkt, gruppvåldtäkt och överfallsvåldtäkt; ifall det rört sig om statistiska anomalier borde detta mönster bara ha gällt enstaka nationaliteter och mönstret varit mer slumpmässigt.

Det MENA-land som företer den lägsta överrepresentationen gällande våldtäkt av normalgraden är Syrien, som enligt rapporten har en klar underrepresentation (faktor 0,2 jämfört med 0,49 för svenskar). Detta beror på båda de ovan nämnda beräkningsfelen, varav det ena får kraftigt genomslag just för gruppen syrier ‒ många av dem kom under migrationskrisen 2015, och antalet syriska män i Sverige har ökat med 125% från slutet av 2014. Utgår man från antalet syriska män i slutet av 2014 för att få fram ett ungefärligt genomsnitt på antalet syriska män i Sverige under perioden så ökar deras faktor till 0,45, vilket sedan ska multipliceras med 5,63 enligt ovan. Överrepresentationen för syriska män ifråga om våldtäkt av normalgraden är således i runda tal 5,2 ‒ fortfarande den lägsta överrepresentationen av alla länder i Mellanöstern (bortsett från vissa kategorier där antalet män är för litet för att det statistiska underlaget ska säga något alls), men likväl en enorm överrepresentation jämfört med svenska män. Denna överrepresentation ökar till 17,3 när det gäller grov våldtäkt. Och som sagt är syrierna minst överrepresenterade av alla män från Mellanöstern.

Påtalandet av dessa misstag ska på intet sätt ta ifrån Joakim P Jonasson det hästjobb han gjort med att göra det som BRÅ borde ha gjort. Att det skett på ett mer amatörmässigt sätt än man hade önskat är i slutändan inte Jonassons fel, utan regeringens och BRÅ:s. Han tycks dessutom ha varit närmast petnoga med detaljerna i övrigt, och med undantag för dessa räknefel förefaller hans rapport solid (om än märkligt skriven i vissa delar).

Framförallt har Jonasson rätt i att det handlar om fullständigt chockerande uppgifter. Sverige har rent faktiskt förvandlats till oigenkännlighet, i synnerhet vad gäller kvinnors trygghet, av massinvandringen av män som är många gånger mer benägna än svenska män att begå våldtäkter ‒ och i vissa fall 100 gånger eller mer överrepresenterade vad gäller särskilt brutala våldtäkter, överfallsvåldtäkter, gruppvåldtäkter.

I debatter under 1980- och 1990-talet ansågs det rasistiskt att tro att vissa invandrargrupper kunde begå så mycket som dubbelt så många våldtäkter som svenskar. Verkligheten är alltså mycket, mycket, mycket värre än vad “rasister” och “främlingsfientliga” trodde.

Denna verklighet har BRÅ känt till hela tiden. Och valt att undanhålla för folket. Vilket underlättat för regering efter regering att fortsätta massinvandringen från dessa länder. Regeringar som i sin tur medvetet valt att inte ha tillgång till dessa siffror, trots att de alarmerande uppgifterna varit kända sedan 1996.