Sommaren 2006, efter flera år av intresse och sympatier, blev jag slutligen medlem i Sverigedemokraterna.
Omkring tio år senare blev jag utesluten. Det är egentligen för milt uttryckt: det var ett offentligt karaktärsmord som syftade till att omöjliggöra alla former av politiskt engagemang i framtiden. Det lyckades bara delvis: jag kastades ut ur partiet, och brännmärktes med olika epitet – men uppenbarligen lever mitt politiska engagemang fortfarande. Nu, ytterligare tio år senare, leder jag Alternativ för Sverige och har gjort det i två riksdagsval, två EU-val, två kyrkoval och snart ytterligare ett riksdagsval.
Den bild som SD kablade ut, och som troligen var det som de flesta utomstående uppfattade, påstods vara min tilltagande ”radikalisering” – som urartade så till den milda grad att jag blivit en ”ideologisk avvikare” som måste uteslutas.
Samma åsikter i 20 år
Men sanningen är att jag har haft i stort sett samma ideologiska övertygelse ända sedan jag tog steget in i SD för 20 år sedan. Jag har givetvis breddat och fördjupat min samhällsanalys och mina politiska argument. Men det handlar inte om någon ompositionering utan en vidareutveckling som är naturlig i takt med att man blivit äldre och samlat på sig erfarenhet och kunskap som man inte hade i tonåren.
Under min tid i Sverigedemokraterna stod jag fast vid den linje som partiet hade haft när jag gick med. Det var partiet som rörde sig längre och längre bort från denna linje medan jag stod still. Och det var så jag blev en avvikare.
Ensam om att stödja Trump
I januari 2016 lanserade jag podcasten Den kokta grodan. Det skulle visa sig vara ett perfekt år att göra det på. På sommaren ägde Brexitomröstningen rum, på hösten presidentvalet i USA: Två händelser som skakade om världen i grunden. I båda fall gav jag mitt stöd för den stigmatiserade antiglobalistiska sidan: Brexit respektive Donald Trump, som båda segrade.
Att jag som offentlig person uttalade sympatier för Trump var så chockerande i Sverige att Expressens politiske reporter Torbjörn Nilsson skrev en artikel om det efter Trumps valseger. Jag hade bland annat sagt att västvärlden vaknar ur sin dvala.
”Från Gustav Kasselstrands horisont – så förvisad han nu är från partiet, den före detta ordföranden i ungdomsförbundet – var ordet ’dvala’ välfunnet. Många lät yrvakna.”
Men det var till syvende och sist inte Trump som person jag stöttade, utan de idéer han representerade. I valrörelsen hade han till exempel lovat att ”dränera träsket”, föreslagit att lämna Nato, bygga en mur för att stoppa invandringen, och uttalat sig på ett sätt som ingen president gjort i modern tid:
”Uppenbarligen var kriget i Irak ett stort, fett misstag, eller hur? George Bush gjorde ett misstag – vi kan alla göra misstag, men det där var en katastrof. De ljög för oss. De sa att det fanns massförstörelsevapen – det fanns inga. Och de visste att det inte fanns några!”
Första mandatperioden visade sig tyvärr bli en besvikelse. Hans utrikespolitiska linje bröt inte på allvar med det som tidigare varit, men det fanns ljusglimtar.
Trump lovade fred – startade krig
Inför den andra mandatperioden meddelade jag därför att jag inte trodde att Trump skulle åstadkomma något, även om jag gärna fick bli positivt överraskad. Nu, mer än ett år in i perioden, är bilden nattsvart. Och vi behöver inte ens diskutera själva sakfrågorna Venezuela, Iran, Grönland eller något annat för att komma fram till att Trump gör fel. Det räcker med att titta på vad han lovade. Och ett av de löftena, som upprepats som ett mantra i 15 års tid, är att ett krig mot Iran vore katastrofalt och skulle kunna utlösa ett tredje världskrig. Trump har varnat för att andra politiker skulle starta krig mot Iran för att de är så värdelösa på att förhandla. Men de gjorde aldrig det – det var i stället han själv som gjorde det han varnat för.
I år, 2026, har jag aktivt tagit ställning mot Trump och hans de facto neokonservativa administration. Det har lett till att jag ofta hamnat i stormar, där högljudda atlanticister och andra Trumpanhängare anklagar mig för att ha ”svikit”, ”bytt åsikt”, ”gått över till vänstern” eller rentav ”blivit islamist”. Men sanningen är, precis som i turbulensen i SD, att jag står fast vid de åsikter jag alltid har haft: i det här fallet den icke-interventionism, och den utlovade brytning med de neokonservativa, som var en av Trumps allra viktigaste frågor. Han skulle få slut på ”endless wars” och ”nation building”, han lovade att bryta med ”the people who got us into all these ridiculous wars”. Nu är han själv en av dem.
Det är alldeles solklart att han har gjort en 180-graderssväng i denna fråga. Men det skrämmande är att många som stöttade Trumps tidigare linje, nu också stöttar den nya. Allra mest tydligt är det i de rester som finns kvar av den alltmer sektliknande MAGA-rörelsen i USA (de självständigt tänkande delarna av den har nu lämnat), men det förekommer även bland Trumpsympatisörer i Sverige. När jag påtalar att det var Trump, inte jag, som bytte linje, väljer dessa ändå att reflexmässigt försvara sin idol Trump och inte de idéer som han – och de själva! – stod för fram tills att motsatta idéer plötsligt var det som gällde.
Totalitär fara i västvärlden
Makthavarnas ombytlighet i åsikter, och anhängarnas tolerans inför det, är ett klassiskt fenomen i totalitära samhällen, som skildrats av George Orwell i Djurfarmen och 1984 och av Mattias Desmet i Totalitarismens psykologi. Maktapparatens propaganda övertygar undersåtarna om att ingen förändring har skett. De minns fel, eller så missförstod de allt från början. På så sätt kan makthavarna inte beslås med att ha haft fel, någonsin. De har alltid tyckt som de gör just nu.
I 1984, som utspelar sig i det fiktiva landet Oceanien, ska landets invånare under en ”hatvecka” maximera sitt hat mot landets långvariga fiende Eurasien som man ligger i krig med. Då kommer i stället beskedet att Oceanien hamnat i krig med sin närmaste allierade Ostasien.
”Oceanien är i krig med Ostasien. Oceanien har alltid varit i krig med Ostasien”, lyder meddelandet. Det tidigare hatobjektet Eurasien blir nu allierad. Alla minnen som motsäger detta måste förstöras i ett ”minneshål” och historien skrivas om.
På internet florerar en träffsäker kommentar om boken 1984 riktad till dagens makthavare i västvärlden: ”Det var tänkt som en varning, inte en instruktionsbok!”
Den som tror att Orwells dystopi bara handlar om Sovjetunionen eller andra kommunistiska länder bedrar sig. Handlingen utspelar sig i ett framtida England för att visa att den totalitära faran ligger och ruvar även i västvärlden. Det är inte makthavarnas lögner, utan anhängarnas acceptans inför dessa, som systemet ytterst vilar på. Vad varje person behöver göra är att rannsaka sig själv: när en makthavare överger de idéer jag tror på, förblir jag lojal till idéerna eller makthavaren?
