På finska heter november marraskuu. Marras är ett gammalt ord som inte längre används i andra sammanhang. Det betyder död. November är därmed dödens månad, innan december ger nytt liv: den kallas joulukuu, julmånad.

Dödens månad. Det är kanske inte en felaktig beskrivning. Oktober månads skimrande höstfärger blir nu flera nyanser av grått. Djur går i ide. Människor likaså. Och döden är huvudperson i två av svensk historias mest omtalade händelser. Den 6 november 1632 stupade Gustav II Adolf vid Lützen. Den 30 november 1718 stupade – eller mördades? – Karl XII vid Fredrikstens fästning i Norge.
I det gamla Sverige, innan 68-vänsterns historielöshet vann mark, tillhörde det allmänbildningen att känna till dessa händelser. Inte bara ytligt, utan på djupet.
Men idag är det få som bryr sig. ”Varför ska man hylla gamla kungar?”, är den vanligaste invändningen.
För mig handlar det inte så mycket om att hylla historien, utan mer om att minnas den. Det stora problemet idag är trots allt inte att folk i allmänhet ser ned på vår historia, utan att de inte känner till den. Historielöshet är i själva verket ett betydligt större problem än historiefientlighet. Och jag tror att fientligheten mot vår historia ofta är en följd av okunskap. Det man inte känner till blir man också rädd för.
För flera år sedan tog Alternativ för Sverige initiativ till att återuppväcka 6 november-traditionen i Göteborg, och 30 november-traditionen i Stockholm. Men vi har aldrig sagt att det är hyllningsmanifestationer. Ordet hyllning kan uppfattas som enkelspårigt, nostalgiskt eller parodiskt. Vi kallar det i stället högtidlighållanden. Vi ska minnas vår historia och våra förfäder – inte bara enskilda kungar, utan soldaterna och folket.
Vi är trots allt inte en historieförening, utan ett politiskt parti med ambition att styra landet. Och vi ska hämta kraft ur vår historia till det som är vår tids viktiga uppgifter. Ett parti som inte bryr sig om sitt eget lands historia, bryr sig sannolikt inte särskilt mycket om dess framtid heller. Nationen utgörs inte bara av alla nu levande svenskar, utan även av våra förfäder. Eller som Vilhelm Moberg uttryckte det i Svensk strävan, som skrevs under andra världskriget:
”Det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”
Det är inte konstigt att svenskarna och andra folk samlas kring sin historia när orostider råder. Där har 6 november i Göteborg och 30 november i Stockholm varit våra två kanske viktigaste traditioner. På 1800-talet samlades tiotusentals runt statyerna av Gustav II Adolf och Karl XII. Därefter minskade intresset, för att sedan öka stort under både första världskriget och andra världskriget. Med 1990-talets massinvandring ökade intresset igen, för att sedan minska. Men nu, under 2020-talet, har traditionen fått nytt liv. Och det är Alternativ för Sverige som delar ut facklorna, till alla som vill minnas våra kungar och vår historia. Varmt välkomna att lysa upp novembermörkret med mig – låt oss ge liv till denna dödens månad!
Tid och plats för fackeltåg:
6 november, Göteborg
Samling vid domkyrkan 18.00
Fackeltåg till Gustav Adolfs torg
Tal av Mikael Jansson och Gustav Kasselstrand
30 november, Stockholm
Samling vid Riddarholmskyrkan 15.00
Fackeltåg till Karl XII:s torg
Tal av Gustav Kasselstrand


















