EU:s sanktionspaket – oklart om Ryssland eller EU-länderna drabbas värst

Europeiska unionens, till sy­nes retoriska, agerande med sanktioner mot Ryssland förefaller att, i stället för att sänka den ryska ekonomin, drabba EU-länderna själva i betydligt högre grad. På Europeiska rådets webbplats kan man, i en artikel från 2023, läsa att Rysslands BNP minskade med 2,1 procent under 2022 och att man för­väntade sig en ytterligare nedgång med 2,5 procent under 2023.

Man skriver:

”Den ryska ekonomin krymper. Enligt Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Organisatio­nen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) var 2022 ett då­ligt år för den ryska ekonomin. Enligt uppskattningar minskade under 2022 Rysslands bruttonationalprodukt (BNP) med 2,1 %. Rysslands ekonomi kan komma att fortsätta att krympa under 2023. Landets BNP beräknas minska med 2,5 % i det värsta tänk­bara scenariot (OECD) eller med 0,2 % enligt Världsbanken. IMF räknar med tillväxt under 2023 (0,7 %)”.

Enligt Världsbankens officiella statistik har Rysslands ekonomiska utveckling visserligen minskat un­der 2022, dock inte med så mycket som påstås i texten, men därefter har man haft en helt annan – uppåtgående – trend. Världsbankens siff­ror visar också att EU-länderna har sett en kraftig tillbakagång i BNP-utvecklingen under de senaste tre åren.

Det blir allt tydligare att EU:s sanktioner mot Ryssland, som bör­jade rullas ut 2014 och accelererades 2022, nu får allvarliga konsekvenser för EU-ländernas ekonomiska ut­veckling. De stora effekter som på­verkar EU-länderna härrör i första hand från minskningen av importen av energiprodukter som olja, gas och kol. För att kompensera bortfallet av dessa varor måste EU köpa motsva­rande mängder från annat håll, vil­ket har visat sig bli väsentligt mycket dyrare.

Skenande energipriser och ned­lagda industrier kan ses som en di­rekt följd av den akuta energisitua­tionen, som i sin tur är skapad av de sanktioner som EU implementerat, i kombination med en ansvarslös en­ergipolitik i framför allt Tyskland.

Situationens allvar börjar så smått att sjunka in hos EU-ländernas be­folkning, vilket bland annat visar sig i de omfattande demonstrationer som Nya Tider har rapporterat om på senare tid, även i detta nummer. När det egna landets stabilitet vack­lar och plånboken känns allt tunnare för varje månad, börjar reaktioner­na att bli alltmer frekventa och hög­ljudda. När även de demokratiska rättigheterna sätts ur spel och det i land efter land uppdagas att demo­kratiska partier och kandidater i val undanröjs på olika sätt, kan man be­fara en alltmer dyster utveckling.

Problemen i Europa växer alltså på många olika plan. En anledning till att utsikterna ser ut att försäm­ras ytterligare är EU-kommissionens Ursula von der Leyens avtal med USA om inköp av energiprodukter, läs LNG-gas, som gör EU:s gasimport mellan 3 och 5 gånger dyrare än om man skulle fortsätta handla av Ryss­land. Det blir en ofattbart stor om­svängning för de energikrävande in­dustrier som bygger den europeiska välfärden i EU-länderna.

Tyskland, EU:s största ekonomi, hade en negativ tillväxt i BNP under både 2023 (-0,3 procent) och 2024 (-0,2 procent). Frankrike och Italien, EU:s andra och tredje största ekono­mier, hade en BNP-tillväxt på strax över respektive strax under 1 pro­cent under både 2023 och 2024. Det är påtagligt under den önskvärda ni­vån, som åtminstone bör ligga över inflationen, som i samtliga fall är högre än tillväxten de senaste åren.

Alltmer dramatiska statsskulder i flera av de ekonomiskt viktigaste medlemsländerna i unionen har också en betydande inverkan på den ekonomiska utvecklingen. Många EU-länder brottas med stora ekono­miska problem och en sedan länge växande statsskuld. I de flesta av fallen finns det en koppling till finans­krisen 2008/2009.

Skuldsituationen är kritisk för ett flertal av de största ekonomierna i EU. Hela 13 av medlemsländerna, varav alla utom en är anslutna till euron, lever idag inte upp till kon­vergenskravet på en maximal stats­skuld för att kunna ansluta till euron. Det är ett kraftigt underbetyg för de länder det handlar om. Av de aktu­ella länderna sticker Italien, Frank­rike, Belgien och Spanien ut genom att de är stora ekonomier. Tyskland, som fortfarande är EU:s största med­lemsekonomi, hamnar precis över 60-procentsgränsen och skulle alltså till skillnad från de andra fortfaran­de tillåtas gå med i EU, om det an­sökte idag.

Att många EU-länders skuldsätt­ning är brutalt hög innebär att man lägger en oproportionerligt stor an­del av sina statsbudgetar på att beta­la ränta på statsskulden. De pengar­na skulle kunna göra betydligt större nytta på andra sätt.

Även för Sveriges del, som anses ha en låg statsskuld (cirka 19 procent av BNP 2025, 1 228 miljarder kronor enligt budget), innebär räntekostna­derna utgifter mellan 25 och 40 mil­jarder per år de senaste åren. Den totala offentliga bruttoskulden, som inkluderar skulder i kommuner och regioner, den så kallade Mastricht­skulden, var enligt Riksgäldens redo­visning den 29 september i år cirka 35 procent av BNP. Med en plane­rad ökning av statsskulden på cirka 80–100 miljarder per år de närmaste åren kommer räntekostnadernas andel av statens budget att fortsätta att öka. Enligt budgetprognosen för de kommande åren kommer vi att nå cirka 40 miljarder kronor i ränte­kostnader på statsskulden igen 2027, trots lägre ränta än de senaste åren.

Sedan 2024 finns det en ny regle­ring av hur medlemsländer med en statsskuld över 60-procentsgränsen skall agera för att få ned sin skuld­börda. Den övergripande regeln i detta sammanhang beskrivs som ett budgetkrav på att inte ha ett större underskott än 3 procent. Om län­derna klarar det anses de numera ha en tillräcklig nivå på arbetet för att komma till rätta med sina skuld­problem. Budgetunderskott leder dock till en ökad absolut belåning och därmed stigande kostnader för ränta på skulderna. Räntan betalas inte med BNP utan via statsbudgeten och därmed bidrar de höga offent­liga skulderna att leda till urholkade välfärdssystem och uteblivna eller minskade investeringar i nödvändig infrastruktur.

Tyskland, som är Sveriges vikti­gaste handelspartner, har de senaste 10 åren successivt minskat sin indu­striella kapacitet, genom att stöpa om sitt tidigare mycket väl fung­erande elsystem till en intermittent problemgenerator. Tecknen på en recession i Tyskland är tydliga, både i den ekonomiska statistiken och i verkligheten. Tysklands regering har till exempel skrivit ned sin prognos för landets elkonsumtion 2030 från tidigare 750 TWh till mellan 600 och 700 TWh.

EU-ländernas minskade ekonomis­ka framgångar kan också illustreras med den accelererande ge­mensamma skuldbör­da som EU-byråkratin lyckats med att ”lura” på medlemsländer­nas ledare, genom att bygga upp en kol­lektiv skuld, så kallad återhämtningsfond, som medlemsländerna i princip är solidariskt ansvariga för. Med den gemen­samma skuldsätt­ningen gör man det i stort sett omöjligt att lämna unionen, om något medlemsland skulle få för sig att fundera på att göra det. Kostnaden för ut­trädet skulle då kun­na ökas radikalt ge­nom en kreativ kalkyl av hur mycket exit-landet behöver betala av på den gemensamma skulden.

De nya EU-skatter som kommis­sionen föreslår skall införas för att klara av att hantera de enorma ka­pitalkostnader som upplåningen till den extrema återhämtningsfonden ger upphov till, det vill säga räntan och amorteringarna på de upplåna­de 850 miljarderna euro som fonden bestyckats med. Nya Tider har rap­porterat om dessa effekter i tidigare nummer.