Utgången blev det nyligen publicerade resultatet av en undersökning inför presidentvalen 2027. Det blev mer än tydligt att fransmännen önskar den unge Jordan Bardella från Rassemblement National som sin presidentkandidat, då 35 procent tillfrågade valde just honom. Éric Zemmour tyckte att Marine Le Pen besitter större erfarenhet som politiker och representerar en viss tyngd tack vare sitt namn, men att även Zemmours vice partiledare (och livskamrat), Sarah Knafo, kunde vare en utmärkt presidentkandidat. Jean-Luc Mélenchon från La France Insoumise fick 12,5 procent, men han kan mobilisera betydligt större skaror. Enligt Zemmour består detta utpräglade vänsterparti av ett anhang av utlänningar. Det socialistiska partiets kandidat Raphaël Glucksmann fick stöd av 11 procent av de tillfrågade.
Men den mest överraskade delen i intervjun var Zemmours uppmaning till Frankrike att återgå till sina kristna rötter. Flera gånger under sina utläggningar prisade han kristendomens stora bidrag till den europeiska och naturligtvis den franska kristna civilisationen. Han nämnde konsten, musiken, litteraturen och arkitekturen. Detta var en oväntad och överraskande utläggning av en judisk politiker, dock född och uppvuxen i ett kristet land med genomgående kristna traditioner. Med andra ord blev hans uppmaning ett exempel på ”återkristning”.
Ett tänkbart motiv kan tänkas komma från Frankrikes pågående diplomatiska problem med Algeriet. I en votering i Nationalförsamlingen i veckan som gick bröts, med en rösts övervikt, ett avtal från 1968 mellan Frankrike och Algeriet. Algeriska medborgare var befriade från att söka franskt visa och i Frankrike erhöll de samma rättigheter som fransmän. I dag söker i Frankrike bosatta algerier, ofta med stora barnaskaror, sina rötter och tillhörighet i det gamla landet. Det långa, tragiska och blodiga självständighetskriget mellan franska arméofficerare (les colons), OAS (Organisation de l’Armée Secrète) och algeriska motståndsrörelser lämnade djupa sår. I mars 1962 erkände Charles de Gaulle Algeriets självständighet. Man måste dock nämna den roll som Frankrikelojala algerier, les harkis, (infödda algerier som ställde upp på fransk sida) spelade under och efter självständighetskriget. Undertecknad hade förmånen att 2012 i Caen, Normandie se en utställning, Destins de Harkis, som visade vilka öden som drabbade dem som var lojala gentemot Frankrike. Således var avtalet mellan Frankrike och Algeriet från 1968 ett slags kompensation för självständighetskrigets alla oförrätter. Men för att hålla Algeriet på avstånd från dåvarande Sovjetunionens intensiva ”bearbetning”, var den franska politiken mer än någonsin inriktad på att ”bevara Algeriet franskt”.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
