Du blånande haf, som mångtusende år,
Mot Skandiens klippor har slagit,
Som brutit din boja hvar gryende vår
Och frigjord i fjerran har dragit;
Dig egnas min sång, ty jag längtar dit ut
När böljorna slå emot skären.
Denna strof ur prins Oscars dikt ”Östersjön”, som finns publicerad i diktsamlingen Ur svenska flottans minnen (1858), är ett konkret exempel på hur konungen kunde skildra den nordiska naturen i sin poesi: som levande, otämjd, tidlös och kraftfull.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
