Oavsett hur man ser på utvecklingen som ledde fram till kriget i Ukraina, kan man idag inte undgå att reflektera över hur majoriteten av de västliga ländernas ledare i en allt snabbare takt växlar upp retoriken kring hur man ska kunna tillfoga den ryska ekonomin så stor skada som möjligt. Stefan Fölsters rapport är ett konkret exempel på den typen av agerande. Ambitionerna sträcker sig också tidsmässigt bortom en fredsprocess i Ukraina, vilket inte minst för de ultraliberala tankesmedjorna, med frihandel som käpphäst, borde kunna anses vara en provocerande tanke.
Mycket av handeln mellan Ryssland å ena sidan och Västeuropa och USA å den andra kretsar kring råmaterial och energiprodukter, även om det långt ifrån är hela sanningen. Det kan därför vara av intresse att titta tillbaka på hur handeln med energi påverkats under de senaste tio åren, sedan Majdanrevolten i Ukraina och Rysslands annektering av Krim i februari 2014 samt de därpå följande sanktionerna mot ryska intressen.
Kriget i Ukraina kan betraktas som en reaktion från Ryssland på det som betecknas som västliga intressens framflyttade positioner för att öka sitt inflytande över Ukrainas naturtillgångar och försök att pressa tillbaka den ryska ekonomiska utvecklingen. Man kan också se utvecklingen ur motsatt perspektiv, att Västs agerande är reaktioner på ryska aggressioner och maktambitioner i Ukraina.

Ovedersägliga fakta om utvecklingen är dock att militäralliansen EU och Nato, efter det kalla kriget, flyttat fram sina positioner på ett sätt som kraftigt reducerat Rysslands möjligheter att nå ut på världshaven med sin handel. I Natos fall har det skett trots löften om motsatsen.
Man kan därmed konstatera att situationen är mycket låst. Att Ukraina besitter omfattande naturtillgångar, till exempel i form av mineraler, energi och jordbruksproduktion, är en annan viktig faktor i sammanhanget. Det är inte heller svårt att verifiera att alla dessa faktorer finns med i förspelet till många, för att inte säga de allra flesta, konflikter mellan olika maktcentra i världshistorien. Makten över naturtillgångar är uppenbart frestande för olika aktörer och maktspelare i de flesta kulturer, och Ukraina är inget undantag. De stora överföringarna av ägandet av jordbruksmark i Ukraina från småbönder till utlandsägda investerare är en viktig del av förutsättningarna för det som hände 2014 och fram till dagens situation.
Gasexporten från Ryssland till EU-länder sticker också ut i orsakssammanhanget. Det är ingen hemlighet att USA, långt innan kriget bröt ut, kritiserade och hotade med att stoppa bygget av den rysk-europeiska gasledningen Nord Stream genom sanktioner mot de som bidrog till bygget. USA:s dåvarande vicepresident, Joe Biden, sade till exempel att Nord Stream var en ”bad deal” för Europa, under en presskonferens den 25 september 2016. Exakt vad som avsågs då förklarades inte av Biden. Ledningen skulle förse Tyskland och flera andra EU-länder med billig energi i form av naturgas från Ryssland, utan att behöva transitera genom Ukraina.
Den första Nord Stream-ledningen stod klar i november 2011 och den andra, Nord Stream 2, var tekniskt klar i september 2021. Den kom dock aldrig att tas i bruk, på grund av de sanktioner mot den billiga gasimporten från Ryssland som USA utfärdat 2019. Sanktionerna drev det Schweizbaserade bolaget Nord Stream 2 i konkurs efter att de involverade företagen tvingats bort från projektet och godkännandeprocessen stoppats av Tyskland.
Nord Stream ägdes till 51 procent av ryska intressen och till 49 procent av tyska (31 procent), franska (9 procent) och holländska (9 procent) intressenter. När gasledningarna sprängdes i september 2022 sattes ett definitivt stopp för gasexporten till EU via Nord Stream-ledningarna. Resultatet av det var dels att kostnaderna för den helt nödvändiga naturgasen rusade i Centraleuropa genom att man i stället började importera stora mängder gas i flytande form, LNG, från USA. Priserna för naturgas i EU ökade därmed kraftigt, typiskt sett med flera hundra procent.
Det intressanta i detta sammanhang är att ledarna för såväl EU som Tyskland propagerat hårt för att etablera de båda gasledningarna, därför att de kunde förse EU-länderna med energi i form av naturgas i stora volymer till ett lågt pris. Detta ändrades i samband med utvecklingen av EU:s nya gasdirektiv som antogs 2019 och som utformats så att det försämrade förutsättningarna för den nya gasledningen, det vill säga Nord Stream 2. Det hävdades av bland andra bolaget Nord Stream 2 att direktivet stred mot rättsliga principer om likhet inför lagen och proportionalitet. Rättsstatens principer och den regelbaserade världsordningen, där ingångna avtal ska hållas, brukar annars vara sådant som Ryssland anklagas för att inte följa, av EU och G7-länderna.
Den globala handeln är också en avgörande faktor för den ekonomiska utvecklingen i länder med stora tillgångar till olja, naturgas och kol, som fortfarande är centrala i energiproduktionen runt om i världen. Kampen om Nord Stream-ledningarna handlade i allt väsentligt om vem som skulle leverera naturgas till Europa. Vinnaren i den kampen blev USA, vars tidigare förlusttyngda naturgasproduktion vände till en magnifik vinstmaskin efter det att sprängningen av Nord Stream genomförts och gasleveranserna upphört den vägen.
Den ryska taktiken har varit att kraftigt öka sin export av petroleumprodukter via sjöfarten genom Östersjön, men också att bygga ut handeln med bland andra Indien, Kina och andra länder. När det gäller sjöfrakten genom Östersjön, levererar den ryska petroleumindustrin ganska stora mängder oljeprodukter med hjälp av transportörer som inte träffas av de sanktioner och restriktioner som USA och EU använder för att störa den ryska ekonomin.
Debatten om den aktuella fartygstrafiken har kommit att handla om ”skuggflottan”, det vill säga fartyg som används för de aktuella transporterna från Ryssland, men som inte går under rysk flagg. Riktade sanktioner har etablerats, som numera förbjuder dessa fartyg att angöra hamnar i EU-länderna, annat än i akuta nödsituationer.
Tonläget har höjts successivt mot denna skuggflotta, inte minst genom de sanktioner som förbjuder transport av ryska oljeprodukter som säljs till priser som överstiger de mycket lågt satta takpriser som sanktionsländerna har bestämt. Avsikten med dessa är att helt enkelt göra den aktuella handeln genuint olönsam, genom att tvinga Ryssland att sälja under sina produktionskostnader. Systemet med sådana sanktioner är allt annat än de vanliga argumenten för marknadsorienterad frihandel som grund för fredlig samvaro mellan länder.
Idag rättfärdigas dessa sanktioner och handelsrestriktioner av Väst genom att de betecknas som påtryckningar för att få stopp på kriget i Ukraina. Från rysk sida kan man se det som att sanktionerna är en del av det proxykrig som pågått sedan flera år och som skapade Ukrainakriget. Då parterna inte är överens om konfliktens egentliga rötter och att man på goda grunder inte kan lita på varandra, kan man idag inte se riktigt hur en fredlig lösning ska kunna ta form och upprätthållas av båda parter.
Strategin från EU och G7-länderna går alltså ut på att hindra den ryska exporten av olja och naturgas för att störa den ryska ekonomin. Flera olika aktörer agerar i samma riktning, för att på olika sätt försöka förhindra en positiv ekonomisk utveckling i Ryssland. Även om man ofta officiellt hävdar att syftet är att stoppa kriget i Ukraina, visar bland annat Stefan Fölsters rapport att man tvärtom planerar för att fortsätta sanktionerna även efter en eventuell fred i Ukraina.
I sin rapport ”ekonomiska konsekvenser av fred i Ukraina” inleder Stefan Fölster med följande konstaterande:
”Hur Rysslands invasion av Ukraina kommer att sluta är fortfarande en öppen fråga. De flesta tänkbara scenarier väcker dock liknande frågor om hur Europa bör hantera freden.”
Han menar att fred i Ukraina kommer att leda till ett ”betydande uppsving för den europeiska ekonomin som helhet, stärka dess försvarsindustri och förbättra den globala livsmedelstryggheten”.
Så långt är Fölsters konstaterande en logisk följd av en fredsprocess i allmänhet, oavsett vilka villkor som kommer att förhandlas fram för de olika aktörerna. Man kan konstatera att många europeiska företag kommer att kunna göra rejäla vinster genom att vara på tårna när det kommer till att investera i Ukraina efter det att kriget avslutats och en utveckling mot en stabil fred kan påbörjas. Man kan också redan idag konstatera att en uppsjö av USA-baserade företag kommer att vara involverade i återuppbyggnaden av Ukraina. Jordbrukssektorn är redan, till mycket stor del, kontrollerad av amerikanska intressen och detsamma gäller i flera andra branscher. Vi har till exempel sett marknadsföring på Facebook och många andra ställen från företag som vill samla ihop riskvilligt kapital för att investera i olika återuppbyggnadsprojekt i Ukraina, inte minst i Sverige.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.