Corbett, känd för The Corbett Report, är en av vår tids skarpaste dissidenter. I nästan 20 års tid har han granskat maktstrukturer och publicerat sina rön i böcker, poddar och dokumentärer. Han vänder på perspektivet: Tänk om det inte är de som ifrågasätter som tappat greppet om verkligheten, utan i stället det System som kallar dem för galna? Och tänk om Systemets ledare som diagnostiserar kritiker som psykiskt sjuka, själva uppvisar patologiska psykopatiska drag?

Dokumentären är konstruerad som en politisk thriller, där intervjuer, historiska arkivbilder och moderna fallstudier vävs samman. Med sin karaktäristiska stil – torr humor, snabba klipp och undertryckt frustration går Corbett igenom allt från diagnosmanualer till varför vissa konspirationsteorier visat sig ligga nära sanningen. Det är inte rädsla som driver fram berättelsen, utan noggrant presenterade exempel som leder till ett obekvämt budskap: Psykiatrin används ibland inte för att bota, visar det sig, utan för att neutralisera avvikande och för Makten obekväma röster.
Historien som speglar nutiden: Från Sovjet till västerländsk vetenskap
Inledningen, ”The Bad Old Days”, skildrar psykiatrins mest brutala kapitel. Corbett tar oss till Sovjetunionen, där regimkritiker stämplades med så kallad ”smygande schizofreni” – en diagnos specialutvecklad för att oskadliggöra oppositionella. Solzjenitsyn beskrev detta som ett andligt avrättande, och som en grymmare variant av de fysiska straffen.
Sedan flyttas fokus till Nazitysklands dåvarande eugenikprogram, influerat av amerikanska steriliseringslagar, och Corbett nämner även 1700-talsläkaren (”fadern av amerikansk psykiatri” och en av USA:s grundande fäder) Benjamin Rushs föregångsarbete gällande politisk psykiatri, med sitt begrepp ”anarchia”, ett slags diagnos avsedd för personer med överdriven kärlek till frihet. Vi ser hur psykiatrins historia många gånger inte handlar om botande – den handlar om kontroll och nedtystande, pacificerande och dylikt.

Corbett lyfter även fram mer absurda exempel, som psykiatern Samuel Cartwrights ”drapetomani” från 1800-talet, där slavars flyktlust definierades som en mental störning som kunde ”behandlas”. Dessa övergrepp är inte enbart historiska kuriosa utan de reflekteras i modern tid, exempelvis i diagnosen ODD (Oppositional Defiant Disorder), som idag ofta behandlas med antipsykotiska läkemedel som Risperidon. Psykologen Bruce E. Levine kallar detta för en medicinering mot uppror och självständighet, och menar att det blir en diagnos som medicinerar egenskaper som kännetecknat frihetstänkare och satiriker i århundraden.
Levine varnar för att sjukdomsstämplingen av frihetstänkande är ett sätt att hindra framtidens anti-auktoritära tänkare. Med en av sex vuxna amerikaner på psykiatriska läkemedel och kraftigt ökande medicinering av barn väcks frågan: Vem gynnas? Corbett pekar på läkemedelsindustrins inflytande, inte minst genom kopplingarna (och dubbla stolar) mellan de stora läkemedelsbolagen och majoriteten av experterna bakom amerikanska psykiatrikerförbundets diagnosmanual.
Nutidens arsenal: MKUltra, konspirationsteorier och psykiatrins gränsposteringar
I delen ”The Bad New Days” skärps tonen. Corbett går igenom CIA:s ökända illegala projekt för tankekontroll, MKUltra, med experiment under ledning av den ökände amerikansk-israelen Sidney Gottlieb och Ewen Cameron, där bland annat LSD, elektrochocker, tortyr av olika slag och sensorisk isolering användes för att bryta ned och ”omprogrammera” människor (se ”Den dolda historien bakom psyops” i NyT nr.4/2026). Därefter visar han hur idéer från psykologen Martin Seligmans forskning om så kallad ”inlärd hjälplöshet” applicerades i de tortyr-liknande förhörsmetoderna som kom efter 9/11 i Guantanamofängelset.
Tänk om det inte är de som ifrågasätter som tappat greppet om verkligheten, utan i stället det System som kallar dem för galna?
Men det mest chockerande är avsnittet om ”Pathologizing Conspiracy”. Corbett visar hur media och akademiker rutinmässigt stämplar konspirationstroende som emotionellt instabila. Richard Hofstadters bok The Paranoid Style in American Politics från 1964 lånar kliniska termer för att diskreditera och misstänkliggöra JFK-skeptiker, något popkulturen förstärker med de ständigt återkommande ”foliehatts”-skämten. Efter terrordåden 9/11 eskalerade det: President Bush kallade så kallade ”truthers” – människor skeptiska till överhögheten och som krävde att få veta sanningen – för galna, och tv-personligheten och politiske kommentatorn Bill Maher uttryckte halvt skämtsamt men ändå halvt allvarlig, i TV, att de borde medicineras med den starka panikångestdämpande psykofarmakan Paxil/Paroxetin.
Corbett tar upp fall som Claire Swinney i Nya Zeeland år 2006, som hölls tvångsintagen på psykiatrisk avdelning i elva dagar och tvingades ta medicin för sina åsikter om 9/11, och Thomas Binder i Schweiz år 2020, som greps av 60 poliser för att driva en blogg kritisk till nedstängningarna som då rådde, och fick välja mellan neuroleptika eller sex veckors sjukhusvistelse för vad man kallade för ”corona insanity”.

Corbett radar upp fall efter fall där systemkritiska personer frihetsberövats eller tvångsmedicinerats. Han visar dessutom hur dessa personer används som avskräckande exempel – hotet räcker ofta för att få människor att hålla tyst. Patologisering av oliktänkande fungerar därmed som ett tyst vapen för att tysta kritiska röster.
Psykopati i kostym: Ledarskapets mörka spegel
Mitt i allt detta ställer sig Corbett frågan: Vem laddade vapnet? Svaret leder till ”Our (mis-)leaders are psychopaths”, på svenska: ”Våra (vilse-)ledare är psykopater”. Med hjälp av psykologer som Martha Stout och Robert Hare målar han upp en bild av politiker som samvetslösa manipulatörer av högsta rang – grandiosa, parasitiska, utan någon ånger, och så vidare.
Nuvarande president Donald Trump exemplifieras med PCL-R-checklistan (Psycopathy Checklist-Revised – den mest använda psykodiagnostisk listan med utmärkande drag för psykopati), Biden med parasitism. Han berättar vidare att det finns studier som visar att Washington D.C. har högre psykopatprevalens än fängelser. Det visar sig att Hare ångrar att han studerade fångar i stället för ”de som ruinerar ekonomier”.
Avsnittet om ”Projections of the Psychopaths” är briljant: Psykopater projicerar sina drag på Systemet. Stanford-fängelseexperimentet, genomfört av psykologiprofessorn Philip Zimbardo, och erfarenheter från det amerikanska Abu Ghraib-fängelset i Irak, visar hur normala människor blir grymma i auktoritära strukturer. USA:s försvarsminister Donald Rumsfelds tortyrpolicyer, som praktiserades bland annat i det ökända Abu Ghraib under USA:s ockupation av Irak, så kallade ”Enhanced interrogation techniques”, speglar hans egna psykopatiska drag, så som lögnaktighet, avsaknad av empati, känslolöshet och så vidare. Det leder till ”patokrati” – psykiatern Andrzej Łobaczewskis term för när psykopater styr samhället, belönar likasinnade och framkallar sekundär psykopati hos andra (vanliga) människor, genom att omdana systemet efter sin patologiska personlighet.

Corbett presenterar motmedlet: Olydnadens förebild. Precis som i psykologen Stanley Milgrams berömda lydnadsexperiment där en enda vägran minskade följsamheten dramatiskt hos övriga deltagare, så menar Corbett att modiga individer som sticker ut, kan bryta kollektiva mönster. Den franske humanistiske författaren Étienne de La Boéties tanke om att tyranni bygger på frivillig underkastelse är också återkommande i dokumentären. Historiska exempel, som den rumänske kommunistdiktatorn Ceaușescus fall, pekar på hur snabbt system kan kollapsa när människor slutar lyda.

Sverige i reflektion: ECT, tvångsvård och Dan Park
Även om dokumentären inte nämner Sverige, finns det tydliga paralleller mellan dess resonemang och vår egen psykiatripolitik. Ett av de mest laddade ämnena är elchocksterapi (ECT, elektrokonvulsiv behandling), som används i mycket hög omfattning i Sverige, med cirka 4 000–5 000 behandlingar per år. Den brittiske professorn John Read krävde hösten 2025 ett omedelbart stopp för ECT i Storbritannien på grund av riskerna: bestående minnesförluster, sänkning av kognitiva funktioner, och till och med dödsfall. I en global studie rapporterade patienter svåra och permanenta minnesluckor – allt från bortglömda familjehändelser till oförmåga att ta in ny information.
Trots riskerna kan ECT fortfarande ges till patienter under tvång i Sverige, enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Kritiker pekar på att Socialstyrelsens försiktiga slutsatser om kortvariga minnesproblem motsägs av många patientberättelser om åratal av förlorade minnen.
Även i yttrandefrihetsdebatten visar Sverige en oroande utveckling. Konstnären Dan Park har inte bara dömts för sina verk utan vid ett tillfälle ålades han av åklagare att genomgå en sinnesundersökning, en så kallad paragraf 7-undersökning – vilket hade kunnat öppna för tvångsvård. Även om han i slutänden inte tvångsvårdades, så illustrerar denna händelse hur psykiatrin kan användas för att misstänkliggöra och skrämma kontroversiella röster.
En uppmaning till civilkurage
Dissent Into Madness är inte utan brister – skeptiker kommer troligen att uppfatta Corbetts fokus på konspirationer som ensidigt – men filmen tvingar fram frågor om vem som bestämmer vad som är ”normalt”. När covid-skeptiker som Meryl Nass (epidemiolog och tungt namn inom forskarvärlden, med ett gediget CV) utreds psykiatriskt, eller när barn med stark vilja medicineras för ODD, blir frågan relevant även i Sverige. Debatten kring elchocksbehandling och Dan Park-fallet visar att vi inte står utanför riskzonen.
Corbetts budskap är i grunden en uppmaning till att bryta automatiskt lydnadsbeteende. Visa olydnad när Systemet kräver tystnad; belöna empati framför makt. I en patokrati får man inte låta de hårdföra psykopaterna vinna, i stället måste folk våga stå emot.
Filmen uppmanar oss att diskutera, ifrågasätta och reflektera: Är det verkligen den dissiderande individen, den som vågar ifrågasätta och ta ton emot det som man uppfattar som ett sjukt samhälle, som är psykiskt sjuk, eller är det Systemet?















