Trumps personlige sändebud, Steve Witkoff, med Vladimir Putin. Foto: Wikipedia/Kremlin.ru

Den amerikanska diplomatins kollaps: Från strategisk statskonst till politiskt spektakel

Opinionstext: Åsikter som uttrycks här står skribenten själv för.
Förenta staternas agerande avseende Ukraina och på andra håll blottlägger den amerikanska diplomatins brist på samordning och hur dess trovärdighet undermineras hos både allierade, neutrala stater och motståndare. Det menar pseudonymen Kautilya The Contemplator i ett inlägg på Substack. Nya Tider gör här ett undantag från regeln att opinionsskribenter måste kunna stå för sina åsikter med namn och bild, motiverat av att analysen lyfter fram en viktig iakttagelse på ett begripligt och komprimerat sätt.

Den 28 oktober 2025, un­der en presskonferens i Minsk, Vitryssland, avslöjade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov att president Trumps personlige sändebud, Steve Witkoff, hade rest till Moskva med ett amerikanskt förslag en vecka innan de två statscheferna möttes i Alaska. Utan att gå in på detaljer uppgav Lavrov att president Putin ansåg att Witkoffs förslag var acceptabelt som grund för förhandlingar om att avslu­ta konflikten i Ukraina. I Alaska, efter att den ryska sidan hade bekräftat med Witkoff att deras förståelse av förslaget var korrekt, tvekade presi­dent Trump och sade att han behöv­de rådfråga Washington och dess eu­ropeiska allierade innan han kunde svara. Som Lavrov uttryckte det vän­tar alltså Moskva på ”ett amerikanskt svar på ett amerikanskt förslag”.

Om Lavrovs uttalande är korrekt fångar det den tragikomiska kollap­sen av en sammanhållen linje i USA:s diplomati. Dessutom är denna brist på klarhet desto mer häpnadsväck­ande med tanke på att Trump nu gjort helt om – från att i Alaska ha sagt att ett bredare fredsavtal, inte ett eldupphör, behövdes för att av­sluta konflikten, till att nu kräva ett fullständigt eldupphör. Samtidigt har han godkänt ekonomiska sanktio­ner mot två stora ryska oljeföretag, Rosneft och Lukoil, vilket är en starkt fientlig handling gentemot Moskva.

Dessa förvecklingar är mer än en pinsamhet. De signalerar institutio­nell upplösning. En global supermakt som en gång var skicklig på att sätta agendor och genomföra överens­kommelser stapplar nu från kris till kris genom ombud utan mandat. Trumps utrikespolitik har reducerats till skryt, sanktioner och skrämseltak­tik, utan strategisk tydlighet, kontinu­itet eller respekt för diplomati som en disciplinerad praktik.

Witkoff-uppdraget: En studie i dysfunktionalitet

Att välja Steve Witkoff, en fastighets­utvecklare utan diplomatisk bak­grund, som sändebud för ett känsligt förslag understryker denna nedgång. Tidigare presidenter skickade perso­ner med tyngd och expertis. Frank­lin Roosevelt anförtrodde W. Averell Harriman att vara hans personlige sändebud till Josef Stalin och hjälpa till att samordna de allierades krigs­insatser. Under Dwight Eisenhower byggde John Foster Dulles allians­strukturer och diplomati under Suez- och Formosakriserna. Under Kennedyadministrationen argumen­terade Adlai Stevenson i FN för USA:s hållning under Kubakrisen. Under Nixon bedrev Henry Kissinger skyt­teldiplomati som ledde till öppningen gentemot Kina. Under Reagans år var George Shultz och Paul Nitze tung­viktare inom rustningskontroll som genom komplicerade förhandlingar med Sovjetunionen drev igenom INF-fördraget (fördraget om medeldis­tansrobotar).

I Trumps fall har lojalitet och af­färsinstinkt ersatt kompetens. Enligt Lavrov var Witkoffs förslag, som enligt analytiker och medier sades innebära att Ukraina skulle dra sig tillbaka från Donetsk i utbyte mot att striderna frystes längs de nuvarande linjerna i Zaporizjzja och Cherson, tillräckligt konkret för att Putin skulle acceptera det som grund för samtal.

Även om det inte har kommit nå­gon officiell bekräftelse från rysk sida om vad Putin accepterade före mötet i Alaska, är poängen att den lilla tro­värdighet som Witkoffs besök hade byggt upp helt enkelt försvann när Trump tvekade att bekräfta förslaget. Budskapet till Moskva och världen var tydligt: USA talar inte längre med en enhetlig röst. Ett sändebud levere­rar ett förslag som presidenten sedan inte vill ta ansvar för.

Utrikesdepartementets institutionella urholkning

Sönderfallet kan inte förstås utan att se Utrikesdepartementets förfall. Den professionella kår som en gång samordnade positioner, informerade allierade och hanterade kriser har reducerats till byråkratisk irrelevans, medan beslutsfattandet har flyttat till nationella säkerhetsrådet eller presi­dentens personliga krets.

Bild: Skribentens egen

 

Förfallet har varit synligt under lång tid. Under Hillary Clinton sig­nalerade en interventionistisk reflex – tydligast i Libyen – att Washington fortfarande föredrog regimskiftespolitik framför framförhandlade slutresultat, vilket urholkade förtro­endet för USA:s löften och efterkrigs­planering. Under Antony Blinken har tyngdpunkten förskjutits ännu mer från förhandling till bestraffning, vilket inneburit maximalistiska sank­tionspaket, moraliserande retorik om ”värderingar” utan genomförbara strategier och uppblåsta koalitions­budskap som alienerat stora delar av det globala Syd, samtidigt som det misslyckats att skapa trovärdiga strukturer för uppgörelser.

I dag förkroppsligar Marco Rubio kongressens ”eskalera först”-kon­sensus, där tvångsmedel prioriteras framför diplomati, vilket drar Utri­kesdepartementet mot en militarise­rad hållning och minskar det politis­ka utrymmet för kompromisser.

Den sammantagna effekten är en häpnadsväckande blandning av in­kompetens, högmod och hökaktighet som har skadat USA:s trovärdighet och prestige mer än någon enskild missbedömning. I dag tvivlar allie­rade på USA:s omdöme, alliansfria stater tvivlar på dess neutralitet och motståndare räknar inte med att USA hedrar sina åtaganden.

Det kortsiktigas triumf och det strategiskas urholkning

Trump har reducerat internationell politik till personliga ”deals”. Utrikes­politiken har blivit en inrikespolitisk show. Åtaganden urholkas av kort­siktiga kalkyler. Witkoff-historien – präglad av ett sändebud från af­färsvärlden, en president som tvekar och en utrikesminister som pekar på motsägelsen — symboliserar ett sys­tem där den ena handen inte längre vet vad den andra gör.

Denna hållning driver en över­driven tilltro till sanktioner som er­sättning för strategi. Oförmögen att förhandla hänfaller Washington åt utpressning. Men sanktioner utan diplomati bestraffar utan att lösa nå­got och alienerar utan att bakbinda. Deras överanvändning signalerar en utmattad strategisk fantasi — särskilt när målet anpassar sig och börjar betrakta sanktionerna som ett ofrån­komligt bakgrundsvillkor.

Om parter inte kan lita på att ett amerikanskt förslag förblir ett ame­rikanskt förslag kommer de att för­handla utan USA eller låta fakta på marken cementeras utan någon po­litisk ram.

Artikeln fortsätter

Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.

Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.

Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.

Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

Läs även:

Helgens nyheter som inte får plats i SVT

Helgens nyheter som inte får plats i SVT

🟠 KRÖNIKA Under den 8 och 9 maj ägde några intressanta händelser i den europeiska politiska sfären rum. Förbundskanslern Friedrich Merz, CDU, besökte Moderaterna, den nye regeringschefen i Ungern uppmanade den ungerske presidenten att avgå och i Moskva ägde den sedvanliga militära paraden rum.

Vad är sant? Vad kan man tro på?

Vad är sant? Vad kan man tro på?

🟠 OPINION: TOMMY ULMNÄS I den infekterade tid vi lever i gör författaren och tidigare kommunjuristen Tommy Ulmnäs här ett försök med att få in en djupare syn på tillvaron. Vi behöver mer än någonsin tänka i helt andra banor än tidigare om vi vill lösa några problem, anser han. Han menar att det nu är dags att lyfta fram behovet av intellektualitet i debatterna. Den ankdamm som länge präglat vårt parlament måste bort och in med klokhet och sunt förnuft.

EU ser ett problem i att folk utbyter tankar – även privat

EU ser ett problem i att folk utbyter tankar – även privat

🟠 KRÖNIKA Europeiska unionen försöker rättfärdiga sin satsning på mer övervakning (Chat Control) och censur (DSA) via kontrollerade organisationer och medier. AI Forensics, en Soros-finansierad uppdragstagare åt EU-kommissionen, hävdar att Telegram är ett problem eftersom människor kan diskutera innehåll från andra sociala medier i privata Telegram-grupper.

Om medias debattklimat – exemplet Corren

Om medias debattklimat – exemplet Corren

🟠 OPINION: HARRIET LARSSON Det skall vara högt i tak för debatten, förkunnar både Östgöta Correspondentens chefredaktör Christer Kustvik och dess politiske redaktör Edvard Hollertz. Det vill säga i teorin, i praktiken kan demokrati med yttrandefrihet enkelt sammanfattas med tig eller tyck som vi. Debattartikeln nedan skickade undertecknad in till Corren, men precis som under de senaste åren så hamnade den i papperskorgen, som numera är välfylld av mina debattartiklar/insändare.

Massmedia missar det viktigaste om L

Massmedia missar det viktigaste om L

🟠 OPINION: MEDBORGARPERSPEKTIV.SE Mediernas bevakning av Liberalernas Sverigelöfte blev ett skolexempel på ensidig rapportering. I stället för att analysera det historiska skiftet – ett samlat Tidö-block och en chans för L att överleva – hamnade fokus initialt nästan uteslutande på avhopp, sorg och interna konflikter inom L.

Senaste nytt

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Flykten från dödsskuggans dal

🟠 BOKRECENSION Cregg Lunds bok om sin karriär som framgångsrik programvaruutvecklare släpptes 2024, året innan Epsteinfilerna blev offentliga. I boken berättar Lund om hur hans begåvning tog honom från amerikansk landsbygd till den sociala gräddan av Silicon Valley. Där mötte han något uråldrigt och mordiskt med globala tentakler – som genom en fruktansvärd ritual ville inviga honom till ett liv i dess tjänst.

Dalarna – vad Kent Ekeroth och andra bör veta om denna del av konungariket Sverige

🟠 KULTURKRÖNIKA Inget svenskt landskap har så djupa historiska och kulturella traditioner som Dalarna. Mitt gamla Kopparbergs län (W-län) genomgår rasande förändringar för att anpassa nuvarande Dalarnas län till den nya kreativa destruktionen. När Kent Ekeroth, SD, utnämndes till oppositionsråd i Region Dalarna reagerade lokala vänstermedia, därefter blev det tyst. Man insåg nämligen att såväl Ekeroth som hans familj helt saknade koppling till Dalarna och därmed även kunskaper om detta historiska och för Sverige så viktiga landskap.

Litiumbatterier: Från dröm till verklighet

🟠 VETENSKAP OCH TEKNIK Litium har fått smeknamnet ”2000-talets olja” och är bland annat grunden för batteriteknik för elfordon. Utnyttjandet av denna resurs är orsakar dock miljömässiga och sociala skador. När det gäller reserverna är de ojämnt fördelade geografiskt och begränsade, vilket ger nytt liv åt de geopolitiska spänningarna, vilket vi tidigare har sett när det gäller olja.

Med Nordenskiöld genom Nordostpassagen

🟠 HISTORIA Adolf Erik Nordenskiöld var den förste i historien som lyckades genomföra en sjöfärd runt kontinenterna Asien och Europa. Vegaexpeditionen kartlade norra Asiens kust, gjorde meteorologiska observationer och förde hem viktigt material till Naturhistoriska riksmuseet. Nordenskiöld hyllades som en nationalhjälte när han återvände till Stockholm i april 1880.

Annonser

Det finns ett stort utbud av online-casinon, inklusive sådana som opererar utan svensk licens – casino utan svensk licens är en viktig aspekt att beakta.

När man undersöker online-spelalternativ, är det relevant att notera att det finns casino utan spelpaus, som fungerar under andra regleringar.

Spela på – casino utan svensk licens här.

En del online-casinon är inte registrerade under den svenska licensen – casino utan licens kan ha olika spelutbud och regler.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.