Vid flera tillfällen påtalar Josefsson att den här rättsskandalen inte hade kunnat inträffa idag. Det har han naturligtvis alldeles rätt i. Vad han dock inte säger något om är vad det beror på. Därför ska jag berätta det.
Att styckmordsskandalen alls kunde inträffa, och få så förödande konsekvenser för två oskyldiga män (och, förstås, för deras familjer och vänner), beror först och främst på avsaknaden av fria medier. All massmedial makt låg vid den här tiden hos public service och de stora morgon-och kvällstidningarna. Det var de som bestämde åt vilket håll misstankarna skulle riktas och det var de som skapade drevet mot läkarna. Varför de riktade in sig just på de båda läkarna är inte särskilt svårt att räkna ut. Dels var journalisterna marinerade i vänsterfeminism och ett hat mot vita, ”privilegierade” män, dels insåg de ansvariga att berättelsen om två privilegierade läkare som mördat och styckat en utsatt kvinna skulle sälja lösnummer.
De gjorde det också för att de visste att de skulle komma undan med det utan konsekvenser. Det fanns ingen som kunde avslöja deras lögner och halvsanningar. I den värld där styckmordet ägde rum fanns inga fria medier. På 1980-talet var medier synonymt med det vi idag kallar systemmedia och deras plattformar fick ingen annan tillträde till. En överväldigande majoritet av befolkningen, från unga till gamla, fick sina nyheter via public service och de stora tidningarna.

I varje hus och hem fanns DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet eller Expressen – ibland flera av dem eftersom många trodde de fick olika vinklar på nyheterna genom att köpa fler tidningar. Ett fritt internet, med oberoende medier, låg ännu långt in i framtiden och de enda alternativa röster som möjligen kunde höras var en och annan insändare i landets lokaltidningar, men dem brydde sig ingen om.
Det innebär givetvis inte att polis och åklagare kan ursäktas för det som skedde. Den inkompetens och godtycklighet som präglar polisundersökningen i da Costa-fallet är skrämmande och vänder upp och ner på alla föreställningar om det svenska rättsväsendet. Men det var medierna som skapade drevet, som bestämde åt vilken håll opinionen skulle påverkas och som kablade ut lögn efter lögn för att banka in i både allmänheten och rättsväsendet att de båda läkarna var skyldiga.
Så mycket makt fanns koncentrerad i dessa medier att de lyckades. De fick med sig både polis och åklagare på tåget och till sist ingöt begreppet ”allmänläkaren och obducenten” samma hårresande obehag hos allmänheten som Jack the Ripper eller The Boston Strangler. Allt på grund av avsaknaden av fria medier.
Själv var jag drygt 20 när Catrine da Costas styckade kropp hittades och jag minns mycket väl hur jag påverkades av mediernas blodiga drev. Jag blev snabbt fullkomligt övertygad om de två utpekades skuld eftersom jag trodde att tidningarna och public service rapporterade fakta. Rubriker som ”Barnets berättelse”, ”Polisen jagar fotografier i bankfack” och ”Polisvittnet” fick mig att anta att det faktiskt fanns ett barns berättelse. Jag förutsatte att det existerade fotografier och tog för givet att det fanns ett pålitligt vittne inom poliskåren.
Ingetdera var fallet. Det som kallades ”barnets berättelse” har visat sig vara en uppenbart sjuk kvinnas fantasier, vilka tog sig uttryck i fruktansvärda övergrepp på ett litet försvarslöst barn. I stället för att genast kontakta de sociala myndigheterna och göra en orosanmälan mot modern lät polisen övergreppen fortgå, månad efter månad, medan det stackars barnet ovetande utnyttjades som ett slagträ mot sin egen far.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.