Belgiens veto fällde EU:s plan att konfiskera ryska tillgångar på upp till 300 miljarder euro – vill ha garantier först

Europeiska unionens utlovade finansiering av kriget i Ukrai­na blir ett allt större problem för EU-maktens sviktande ekonomiska förutsättningar. Ukrai­na står på randen till en ekonomisk kollaps, efter det att flera EU-länder dragit öronen åt sig när det gäller att vara frikostiga med löpande bidrag till kriget. Anklagelserna om korrup­tion inom Ukrainas högsta ledning, som redan fått konsekvenser för någ­ra av de anklagade, har också spillt över på EU-ledningen, där minst två högt uppsatta tjänstemän i Ursula von der Leyens och Kaja Kallas kans­lier har häktats efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Det stär­ker inte övertygelsen om att man är på rätt väg i unionen, bland de mer försiktiga ledarna i vissa av EU:s medlemsländer.

Den 23 oktober hade EU-kommis­sionens ordförande, Ursula von der Leyen, tänkt sig att Europeiska rådet, som samlar EU:s regeringschefer, skulle fatta beslut om att verkställa konfiskationen av frysta ryska till­gångar på drygt 140 miljarder euro, för att kunna användas som säker­het för ett ”återuppbyggnadslån” till Ukraina. I själva verket handlade det om att kunna finansiera Ukrainas statsbudget och inköp av krigsmate­riel under de två närmaste åren.

Trots diskussioner om lagligheten i att ta de aktuella tillgångarna i be­slag för detta ändamål var optimis­men stor bland de flesta EU-ledarna att så skulle ske. Det gick dock inte som man hoppats, när den rakrygga­de premiärministern i Belgien, Bart de Wever, stod upp för sitt eget lands bästa och satte stopp för åtgärden. I vart fall tillfälligt. Han fick under mö­tet den 23 oktober också medhåll av ECB-chefen Christine Lagarde om att det finns stora risker inbyggda i en sådan konfiskation.

Sanktioner och deras syften

De frysta tillgångarna är en del av EU:s sanktioner mot Ryssland. Sank­tioner används av FN mot länder som bryter mot, till exempel, mänsk­liga rättigheter för att pressa fram en förändring. Sanktioner mellan län­der har dock kommit att bli ett vapen för att försöka straffa andra länder som inte anses agera utifrån de nor­mer som den sanktionerande parten anser vara rätt. G7-länderna och EU har sedan 2014 infört och byggt på sanktioner mot ryska intressen, så­väl statliga som privata, med det ut­talade syftet att störa rysk ekonomi och tvinga Ryssland till underkas­telse.

Det är dock inte alltid självklart att sanktioner leder till det den sank­tionerande parten vill uppnå. EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland är exempel på hur omfattande sank­tioner, som egentligt borde ha lett till en snabb ekonomisk kräftgång, i stället lett till att det sanktionerade landet byggt egen infrastruktur och industrikapacitet för att ersätta bort­fallet, samt styrt om sin handel och byggt nya relationer med andra än västländerna. Världsbankens sta­tistik visar att Ryssland därigenom lyckats med att upprätthålla sin eko­nomiska utveckling på en påtagligt högre nivå än vad som är fallet för länderna inom EU, vilket Nya Tider kunde rapportera om i en artikel i nummer 19/2025.

Ett särskilt intressant samarbete är den snabbt expanderande han­delsexpansionen mellan Ryssland och Indien. Vid ett möte i New Delhi i Indien den 4–5 december i år un­dertecknades ett flertal handelsavtal men också avtal om samverkan kring etableringen av nya och effektivare handelsvägar mellan länderna. Två transportkorridorer redovisas som särskilt viktiga. Den ena är en sjö-och landbaserad korridor som via sjötransporter till Iran och sedan vidare med järnväg och vägtranspor­ter når Moskvaområdet, men också vidare till Vitryssland som också kan dra nytta av denna utveckling. Den andra transportvägen handlar om sjötransporter mellan Indien och Vladivostok i östra Ryssland.

Man pratar dessutom om att bygga vidare på planerna att utveckla sjö­farten norr om Ryssland, via Nord­ostpassagen, för att kunna hantera stora volymer av gods, bland annat exporten av flytande naturgas (LNG) till Indien. För Indiens del skapas kortare transportvägar än via den traditionella sjöleden genom Suez-kanalen. I fallet med Nordostpassa­gen finns också Kina med i bilden, och Nya Tider kommer i en senare artikel att redovisa mer kring de satsningar som pågår för att säker­ställa denna viktiga transportled.

En intressant del i detta är att EU och USA inte har redovisat någon egentlig utvärdering av resultatet av de redan vidtagna sanktionerna, innan man sätter in nästa. Man ris­kerar därför att slå i blindo, vilket gör hela processen än mer oberäk­nelig. Att statistik från Världsbanken visar att EU-länderna haft en påtag­ligt sämre ekonomisk utveckling än Ryssland de senaste åren borde vara en väckarklocka för att se över de åtgärder man vidtar och justera sitt agerande utifrån de reella resultaten snarare än från de önskade effekter­na av införda sanktioner.

Ska finansiera kriget

Samtidigt börjar EU få stora problem med att finansiera sitt stöd till Ukraina i kriget mot Ryssland. EU:s politiska ledning har därför arbetat frenetiskt för att stjäla de ryska till­gångar som man tidigare ”fryst”, det vill säga hindrat de ryska ägarna från att kunna disponera, inom ramen för sin sanktionspolitik. De frysta till­gångar det handlar om har värderats till, i runda slängar, 300 miljarder euro som deponerats av Ryssland och ryska storföretag i banker och fi­nansiella institut i olika länder inom och utanför EU. Syftet med sådana depositioner är att underlätta finan­siella transaktioner i samband med internationell handel. Det är med andra ord en avgörande funktion för att få mellanstatlig handel att fung­era på ett effektivt och smidigt sätt, som används av de flesta större aktö­rerna i det sammanhanget.

I första hand har EU-kommissi­onen, med Ursula von der Leyen i spetsen, siktat in sig på cirka 140 miljarder euro som tillhör Ryssland och som frysts för att störa den ryska handeln. Man har dessutom gått så långt att de ryska värdepapper som utgjorde dessa tillgångar har sålts och likviden har fonderats. Räntan från fonderna har sedan ”beskat­tats” av Belgien, som skickar mer­parten av de inkomster som beskatt­ningen genererar till EU:s så kallade ”Ukrainafacilitet”, som är en fond för att finansiera delar av stödet från EU till Ukraina. Enligt uppgift har denna avkastning, fram till och med sep­tember 2025, genererat cirka 18 mil­jarder euro, det vill säga cirka 200 miljarder kronor. Redan här konfis­keras alltså pengar som juridiskt sett tillhör ryska intressen, huvudsakli­gen den ryska centralbanken.

Det som från början uppfattades som en enkel operation från EU-led­ningen, att beslagta de ryska tillgång­arna som ”frysts” och som främst tillhör Rysslands centralbank, visade sig dock bli något av en akilleshäl för stödet till Ukraina. Det EU nu plane­rar är nämligen ett stort slag mot den finansiella ordning som är en förut­sättning för en fungerande handel och det kommer att skada även EU och dess medlemsländer på ett sätt som få verkar kunna föreställa sig. Det är ingen lek, utan bister verklig­het.

Kan innebära katastrof för Europas handel med världen

Det man pratar om nu är att konfis­kera frysta ryska tillgångar som för­varas i, bland annat, Euroclear Bank i Belgien. Man använder visserligen inte ordet ”konfiskera”, utan i stället en omskrivning som ”säkerhet för lån till Ukraina”. Vad man än kallar det talar dock mycket för att åtgär­den är minst lika skadliga för EU-län­derna som för motparten.

Om man vill att det finansiella systemet ska fungera i en global kontext, så måste man värna de institutioner som hanterar han­delstransaktionerna. Slår man undan benen på viktiga sådana, kommer världen att se påtagligt annorlunda ut inom en mycket snar framtid. Det går nämligen inte att vidta den typen av åtgärd som en isolerad företeelse i tron att de som drabbas primärt inte ska reagera med omfattande mot­drag. Det är i stället en förutsägbar väg för att trasa sönder viktiga delar av förutsättningarna för en välfung­erande världshandel. EU-ledarna själva brukar referera till ”den re­gelbaserade världsordningen” när man kritiserar andra parter för att inte följa de regler och principer som byggts upp inom ramen för det glo­bala ekonomiska samarbetet, med organisationer som IMF, Världsban­ken, WTO och OECD i spetsen.

Flera initierade bedömare har be­skrivit det katastrofala i att störa det finansiella systemet genom att un­derminera de betalningsfunktioner som är helt nödvändiga för den glo­bala handelns aktörer. Stör man ut dessa funktioner så tar man risken att förtroendet för de länder som del­tar i en sådan operation kommer att utplånas snabbt och för överskådlig tid. Det handlar om att det ska vara möjligt att placera tillgångar i de län­der man gör affärer med, så att det ska gå smidigt att betala för de in­köp man gör och ta betalt för de va­ror och tjänster man säljer, och växla likviderna mellan de valutor man ar­betar med.

Nationalekonomen Jeffrey Sachs, som Nya Tider refererat i andra sam­manhang, menar att åtgärden att konfiskera frysta ryska tillgångar är helt exceptionell och att en sådan åt­gärd skulle få förödande konsekven­ser för det internationella handels­utbytet. Europa skulle, enligt Sachs, komma att framstå som helt opålit­ligt för större delen av världen och det skulle i sin tur kunna få omfat­tande konsekvenser för hur företag i Europa kan göra affärer globalt, med stora riskkostnader som effekt. Det skulle med andra ord påverka Euro­pas konkurrenskraft på ett mycket negativt sätt, med långtgående följ­der för den ekonomiska utveckling­en på vår kontinent.