Trots att bokens titel, The Ukraine War & the Eurasian World Order, nämner Ukraina och världen, så är det här en bok som i mycket handlar om oss själva, i Väst. Den ger en bild av hur vi framstår inför resten av världen. I bokens inledning beskriver Diesen ett Väst som strävar efter liberal hegemoni. Begreppet får mig att reagera. Det är väl inte liberalt, att kräva hegemoni? Diesen tycker också det, och anser att det är en auktoritär liberalism som vi ser, inte en frihetlig.
Från Westfaliska freden till regelbaserad ordning
Diesen ger sig sedan in på en bred historisk exposé över hur konflikter har hanterats inom den europeiska kultursfären. Westfaliska freden 1648 är ju välkänd för oss svenskar, den avslutade 30-åriga kriget. De stridande parterna satte sig ner och gjorde upp om hur makten skulle fördelas och balanseras. Diesen lyfter fram detta sätt att arbeta med säkerhetspolitik som framgångsrikt, att man ser till alla inblandade staters säkerhetsbehov. Senare kommer han in på nästa stora uppgörelse, Wienkongressen 1815. Poängen är att konceptet ”Balance of power” under lång tid var det etablerade sättet att försöka få Europa att fungera.
Vidare till nutid. Diesen kommer in på det här med Rules-based order, ett begrepp som det råder stor förvirring runt. Jag citerar, fritt översatt:
Internationell lag har systematiskt monterats ned sedan 1990-talet och ersatts med en godtycklig ”regelbaserad världsordning” som inte utgörs av några enhetliga regler.
Enligt Diesens synsätt är Rules-based order bara en täckmantel för att Väst gör som de vill, och gång på gång, som i de illegala anfallen mot Serbien 1999, Irak 2003 och Libyen 2011, med flera, bestraffar länder som inte vill lyda. Motsatsen till Rules-based order är alltså internationell lag, som har vuxit fram under lång tid och är väl definierat, främst utifrån FN-stadgan.
Säkerhet är odelbar
I det mycket intressanta kapitlet ”Decline of the West and the Liberal World Order” tar han upp att när liberaliseringen och globaliseringen gör företagen tillräckligt starka, så växer dessa företags makt över regeringarna tills de mer eller mindre styr dessa. USA är ju det perfekta exemplet. Diesen visar att han förstår att det finns en motsättning mellan företagsmakt och demokrati. Liberalismen, globalisering, och även mångkulturalism, är oförenliga med ett välfungerande samhälle, därför att ett samhälle måste bygga på att invånarna har något gemensamt. Diesen är anhängare av denna nationalistiska grundprincip. Han går vidare med att vi förlorar livsmening i ett samhälle som upplöses, eftersom vi är sociala varelser. Han sammanfattar Västs politik så här:
”Auktoritär liberalism: demokratins förfall hemma och aggression utomlands.”
Gång på gång återkommer Diesen till att ”säkerhet är odelbar”. När ett land ska bedriva säkerhetspolitik, så kan det inte bara beakta sina egna säkerhetsintressen, utan måste också förstå andras behov. Är säkerhetslösningarna inte säkra för andra, så kommer de inte att bli säkra för den egna sidan heller, man sår bara frön till nya krig.
Ukrainakriget var möjligt att förhindra
Sedan går Diesen över till Ukrainakriget mer konkret. Jag reflekterar att det var en helt naturlig process att många stater som tidigare varit del av Warszawapakten ville vara med i Nato. Men i Ukraina var det ganska få medborgare som ville det. När det gäller Ukraina och Georgien så bedrev amerikanska och brittiska säkerhetstjänster ett intensivt påverkansarbete för att få med dessa i Nato förr eller senare. Ukrainarna ville inte hantera frågan om sin framtid som att de skulle välja mellan öst och väst, för dem var det mer naturligt att vara en bro mellan dessa båda.
Fiona Hill, ledamot i USA:s National Security Council, citeras. Hon skrev 2008 att Västs klampande i denna region ”sannolikt kommer att provocera fram förebyggande militär handling”, alltså från Ryssland. Putin var extremt tydlig gång på gång med att det inte var hållbart för Ryssland att få Nato så nära. Frankrike och Tyskland var också väldigt tydliga med att detta måste stoppas. Men Bush och hans administration ville fortsätta trycka Nato närmare Ryssland, och alltså även få med det helt rysktalande östra Ukraina i Nato. Ukrainarna valde 2010 en Rysslandsvänlig president, Janukovich, men Väst vägrade lyssna, och stödde, eller kanske styrde, statskuppen 2014. Västs säkerhetstjänster var djupt involverade, hävdar Diesen.
Diesen skriver utförligt om Minskavtalen, som var försök av Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland att lösa frågan om östra Ukraina, genom att förhandla fram självstyre för utbrytarrepublikerna, en sorts federal lösning. Men USA agerade tvärtemot, och exploaterade de historiska motsättningarna i Ukraina. De stödde de nationella rörelserna, som har stora beväpnade miliser, till exempel Azovbataljonen, som efterhand gjordes till en del av krigsmakten. Redan under Sovjettiden odlade Väst kontakter med dessa. Diesen hävdar att detta har gjorts som en långsiktig söndra-och-härska-strategi.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
