Åsle Tå

När vi går in i stugorna på Åsle Tå kommer historien oss till mötes. Vi får en inblick i hur livet såg ut för människorna som levde här en gång i tiden. I en del stugor är inredningen så enkel och spartansk. Här präglades livet av fattigdom och man blir berörd.

Några av stugorna är större med två våningar och vackert inredda. När undertecknad besökte Åsle Tå fanns både spetsgardiner och pelargoner i fönstren. Några av stugorna var bebodda ända in på 1950-talet. Det här har varit människors hem. Även om dessa små stugor har stått tomma under lång tid finns atmosfären av ett hem kvar. Vi kan bara känna respekt för de människor som levde här.

Vi fortsätter vår vandring utmed Tågatan och besöker lantbruksmuséet där jordbruksredskap genom historien visas. Här finns också en kvarn, smedja och en skiftesladugård. Namnet på denna ladugård kommer från en gammal träbyggnadsteknik som kallas skiftesverk.

Den äldsta kartan över Åsle by upprättades redan 1640 av lantmätaren Johan Botvidsson Gyllenstig. Här beskrivs byn som är placerad på den svaga sluttningen norr om bäcken Kolaforsen som i väster rinner ut i ån Slafsan. Utmed bäcken låg 18 av de sammanlagt 21 gårdar som hörde till byn. Till byn hörde även tre gärden. Där fanns prästgård och kyrka samt utmarker som hörde till byn. Dessa utmarker kom senare att bli tån. I äldre Västgötalagen (från cirka 1280) benämns dessa utmarker eller betesmarker som ”forta” eller ”förtå”. I lagen fanns en stadga som handlade om kvarnbygge. Om någon ville bygga en kvarn så fick detta ”ej ske till förfång för någon annan”. Byns ”förtå” fick inte skadas.

Tå var alltså benämningen på byns gemensamma ängsmark som var belägen vid ett vattendrag där boskapen fick dricka. Här samlade man djuren innan de föstes via så kallade ”färdrevar” ut till de gemensamma utmarkerna för bete. Sådana här områden fanns i de flesta socknar. Med tiden fick dessa tåar ett ytterligare användningsområde. Hit hänvisades egendomslösa, de obesuttna som inte ägde någon egen mark.