Trumps uppmaning till europeiska företag att sluta med ”mångfald och inkludering” väckte stor vrede i de politiskt korrektas led. Hur vågade bara den hemska orangea mannen blanda sig i europeiska angelägenheter? Deras protester lät stundtals nästan patriotiska: Vi får inte låta amerikanerna tvinga oss att överge våra europeiska värderingar!
Jag har faktiskt svårt att komma på ett svar som dryper av så mycket sarkasm som dessa galenskaper förtjänar.
Som vi tar upp i detta nummer, handlar det naturligtvis inte om några ”europeiska” eller ”svenska” värderingar. Hela woke- och DEI-agendan har sitt ursprung i en ohelig sammansmältning av kapitalism och vänstervärderingar som har drivits fram av globalister – internationella organ som FN i samarbete med den globala finanseliten, inte minst från just USA: WEF, BlackRock, Vanguard, Goldman Sachs och så vidare.
”Våra europeiska värderingar” som består av att diskriminera mot den vita ursprungsbefolkningen i varje västerländskt land?
”Våra europeiska värderingar” som består av den ologiska, irrationella och djupt skadliga föreställningen att det borde vara 50 procent kvinnor på ledande positioner, överallt och i alla sammanhang, och ifall detta inte uppnås så beror det på unkna patriarkala strukturer som måste bekämpas?
”Våra europeiska värderingar” som säger att ju färre svenska, heterosexuella män som sitter i svenska bolagsstyrelser desto bättre – ju färre tyskar i Tyskland, ju färre spanjorer i Spanien, och ju färre tjecker i Tjeckien – desto bättre anses ett företag ha lyckats bekämpa de ”strukturer” som håller nere de stackars minoriteterna och hindrar dem från att realisera sin fulla potential.
”Våra europeiska värderingar” som har blivit till en sådan masspsykos att ett företag som Nordea kan beskriva sig självt med orden: ”Mångfald och inkludering står överst på vår agenda och varje dag söker vi nya sätt att öka mångfalden och bli mer inkluderande”.
Godhetssignaleringen gör ibland ett ganska bra jobb med att parodiera sig själv. Det som står överst på agendan för en kapitalistisk storbank är alltså inte, hävdar bankens PR-avdelning, att tjäna pengar åt sina aktieägare, inte heller att ha nöjda kunder – utan att göra firman mer ”mångfaldig” och ”inkluderande” – varje dag. Vad det nu ens innebär, för det varierar med sammanhanget och aktörerna. Men det är något väldigt fluffigt och fint och något med kvinnor och minoriteter, och den som inte ägnar sig åt mångfaldsarbete är en skurk.
Den mer skrämmande möjligheten vore att det inte är godhetssignalering, utan att Nordea på fullt allvar tycker att det viktigaste med att driva en bank är att ”varje dag” sträva efter att ”öka mångfalden”, eller med andra ord att minska antalet vita, heterosexuella män. ”Vi kommer att kämpa för mångfald ända tills hela styrelsen och halva arbetsstyrkan består av svarta lesbiska transkvinnor.” Låter som ett vinnande koncept.
Men nej, de parodiskt entusiastiska mångfaldsyttringarna är naturligtvis inget de tror på själva. Det skulle förvåna mig om ens en enda person i Nordeas styrelse på riktigt tycker att deras ”mångfaldsarbete” är ”överst på vår agenda”. Inte många företag väljer självmant att leta efter medlemmar av underrepresenterade grupper att anställa, bara för att det är så härligt med mångfald. I sitt ”naturliga tillstånd”, innan woke- och DEI-agendorna gjorde sitt intåg, väljer ett företag att anställa efter meriter. Och tittar man på något annat än meriter är det antagligen hur trolig den potentiella medarbetaren är att bli en lojal och smidigt fungerande kugge i maskineriet, vilket snarare gör dem benägna att anställa ur den egna etniska gruppen än tvärtom. Indiska företagsledare anställer indier, judar anställer judar, kineser kineser och araber araber. Och svenska företag anställde helst svenskar, innan det blev politiskt korrekt att låta andra få företräde.
Numera är det lag på att företag inom EU måste diskriminera mot vita, heterosexuella och män, eller också komma med en förklaring till varför man inte gör det. De flesta företag väljer då det minst friktionsskapande alternativet och gör ungefär som Volvo: Man sätter upp ett mål om att ha en viss andel kvinnor anställda, lägger in fler kvinnor i sina reklamutskick än vad som är rimligt med hänsyn till branschen, och ger kvinnor företräde framför män ifall två sökande har likvärdiga meriter. Vill man vara extra ”duktig” och öka sina ESG-poäng (se sidorna 24–25 i detta nummer) så gör man riktad reklam för att rekrytera invandrare, så länge de är kvalificerade.
Det är naturligtvis diskriminering det också. Ifall ett företag tvärtom hade gjort riktad reklam till vita svenskar och gjort det tydligt att man föredrog vita framför icke-vita, män framför kvinnor och heterosexuella framför homosexuella vid likvärdiga meriter, hade vänsteretablissemanget vrålat i högan sky och företaget hade blivit åtalat. Men att en och annan kvinna får företräde sänker inte hela firman och man uppfyller lagens krav på att diskriminera män.
Lagens krav på att diskriminera – ja, ni hör hur det låter, men det är ju vad det handlar om.
Märk väl att det inte är lagligt att aktivt och öppet diskriminera mot majoritetsgrupperna. Har en vit, heterosexuell man uppenbart bättre kvalifikationer så kan även han vinna ett diskrimineringsmål i domstol ifall företaget låter en mindre kvalificerad svart lesbisk transkvinna gå före. Men samtidigt är det alltså ett lagkrav för större företag att diskriminera subtilt genom ”målsättningar” om att öka representationen för minoriteter, riktad reklam där man höjer upp minoriteter eller kvinnor, och företräde vid lika meriter. Gör man inte det så måste man förklara varför i sin årsredovisning.
Reklambranschen är van, kan påpekas. Den har i årtionden lyft fram minoriteter framför vita, i synnerhet vita män, något som uppmärksammats av nationalister och invandringskritiker. En tråd på Flashback om fenomenet har varit vid liv sedan 2008. En annan tråd handlade specifikt om H&M och hur många icke-vita de har i reklamen. Det sista inlägget hävdar i maj 2021 att ”17 av 36 är svarta + en arab och en kines”. När jag går in på H&M sida nu har jag svårt att hitta en enda vit modell.
Varför det är så vore antagligen ett intressant ämne för ett grävande reportage, men fenomenet är både intressant och obehagligt då det uppenbarligen inte drivs främst av kommersiella orsaker. Alla vet att konsumenter lockas mer av modeller eller rollkaraktärer som liknar dem själva – faktum är att detta är själva argumentet för att ”inkludera” olika minoriteter i såväl reklam som spelfilmer, att ge dem någon som de kan identifiera sig med. Detta gör det kommersiellt rationellt att låta reklamen ”spegla befolkningen” – men det är inte vad man gör. Minoriteterna är hela tiden överrepresenterade i reklamens värld. De har varit det i Sverige långt innan massinvandringen förvandlat landet till oigenkännlighet. Och de är det idag i mitt hemland Tjeckien där antalet svarta och andra icke-européer fortfarande är litet, och där det rationella vore att ha nästan uteslutande vita modeller som tjeckerna kan identifiera sig med – men i Tjeckien kör H&M med samma mångkulturella skyltfönster som i Sverige. Det är svårt att undgå slutsatsen att det snarare avspeglar hur någon vill att landet ska se ut i framtiden, vilket också är den slutsats flera användare på Flashback drar. Men vem och varför?
Nå, än så länge har Donald Trump inte krävt proportionell representation av tjecker i tjeckisk reklam, och det skulle tyvärr förvåna mig om han gjorde det. Men att USA:s regering nu försöker knuffa svenska och europeiska företag i rätt riktning i viktiga frågor är stort. Dessa skadliga influenser kommer främst från USA, och det känns märkligt men också hoppingivande att det nu är USA som drar åt andra hållet. Det ska sägas att jag haft väldigt låga förväntningar på Trump, vilket jag också uttryckt i tidigare ledare, men jag är faktiskt positivt överraskad. Han gör och säger många dumheter, men också betydligt fler bra och viktiga saker än jag hade förväntat mig.
Det är dock viktigt att inte förlita sig på Donald Trump eller USA:s regering. Vi kan vara glada över att de nu står på rätt sida i vissa frågor, kanske bara i fyra år, men ansvaret för att vända utvecklingen i Europa ligger på oss oppositionella européer.
