Bannons förräderi

Steve Bannon har fått mycket beröm och uppmärksamhet innan han anlände till Europa. Bannon var ”skuggpresident i Vita huset”, den ”store manipulatorn” och naturligtvis ”hängiven katolik”. När Bannon kom till Europa var det lite som när Columbus satte sin fot på den amerikanska kontinenten. Det vill säga, han beundrades av lokala stammar: De olika högerinriktade populistiska rörelserna.

Här var mannen som hade gjort Donald Trump till president. Den starke, smarte, konservative, tänkande och handlande mannen i en enda mänsklig kropp. Istället för glaspärlor och biblar kom Bannon med ”visdom” och ”framgångsrecept”. Hans ankomst sammanföll med Marine Le Pens kandidatur som Frankrikes president, samt med Norbert Hofers, från högerpopulistiska FPÖ, som hade en hyfsad chans att vinna presidentvalet i Österrike. Populariteten steg också snabbt för både det tyska AfD och det italienska Lega vid den här tidpunkten.

De europeiska stammarna var inte riktigt säkra på hur man skulle handskas med Bannon. För vissa var han en ambassadör för Trump själv, för andra en ”intellektuell”. De flesta såg i honom en ståndaktig och stark katolik som skulle föra Gud tillbaka, i stället för Allah som på sistone har varit upptagen med att möblera sitt nya europeiska hem. Bannon den kristne, Bannon den katolske, Bannon korsfararen.

Hans korståg ledde honom till Italien, ett av de senaste länderna med en stark högerpopulistisk rörelse som uppenbarligen var intresserad av hans råd, medan andra var mer försiktiga, av olika väl grundade skäl. Endast ett fåtal personer på mellannivå från AfD och andra europeiska populistiska partier tog sig tiden att ta selfies med Bannon.