Ett standardverk när det gäller att genomskåda krigspropaganda skrevs av den brittiske baronen, politikern och författaren Arthur Ponsonby som år 1928 gav ut Falsehood in War-time. I detta verk samlade han en mängd krigslögner som främst britter och amerikaner hade spridit om sin fiende tyskarna under första världskriget, och förklarade systematiskt hur krigspropaganda fungerar. Ponsonby såg lögnerna som en del av kriget – utan lögner, inga krig.
Hans principer sammanfattades senare av belgisk-italienska historikern Anne Morelli (1948-) i tio punkter:
1. Vi vill inte ha krig.
2. Endast motståndarsidan bär skuld till kriget.
3. Fienden är i grunden ond och liknar djävulen.
4. Vi försvarar en ädel sak, inte våra egna intressen.
5. Fienden begår grymheter med flit; våra missöden är ofrivilliga.
6. Fienden använder förbjudna vapen.
7. Vi lider små förluster, fiendens är enorma.
8. Välkända artister och intellektuella stöder vår sak.
9. Vår sak är helig.
10. Alla som betvivlar vår propaganda är förrädare.
Dessa punkter erbjuder en god grund för att förstå de lögner som används på båda sidor av konflikten i Ukraina.
Skådespelet före invasionen
Flera omständigheter visar att invasionen av Ukraina var planerad i förväg och att man från ryskt håll var beredd att tillgripa falskflagg-operationer för att förstärka intrycket att de ukrainska trupperna var ett hot mot de självutropade folkrepublikernas civilbefolkning och mot Rysslands säkerhet.
Den 18 februari gick de självutropade folkrepublikerna LPR och DPR ut med en nödevakuering av civila från separatistkontrollerat territorium på grund av intensifierade strider i området.
Metadata från filmerna där respektive folkrepubliks ledare kungör evakueringen visar emellertid att de filmats två dagar tidigare, innan striderna eskalerat avsevärt. DPR:s ledare Denis Pusjilin säger i sin kungörelse ”idag, den 18 februari” vilket visar att datumet för evakueringen redan var bestämt den 16 februari då filmen spelades in. I själva verket hade republikernas tätorter beskjutits av och till i åtta år.
Tre dagar senare, den 21 februari, höll Putin ett viktigt möte med sitt säkerhetsråd efter att ledarna för folkrepublikerna bett Ryssland att erkänna dem som självständiga nationer. Vid mötet beslutades det att folkrepublikerna skulle erkännas. Putin höll därefter ett tal till nationen och skrev sedan under det officiella erkännandet.
Eller så såg det ut. I själva verket hade Putin skrivit under dokumenten redan två timmar i förväg och mötet var bara ett spel för gallerierna, vilket uppmärksammades då observanta iakttagare i ryska sociala medier zoomade in på gästernas armbandsklockor, klart synliga på filmerna från både mötet och undertecknandet.
På den andra sidan pågick också ett skådespel under upptakten till kriget, men på en högre nivå än den ryska teatern inför kamerorna. I en intervju med CNN den 20 mars avslöjade Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj att Natos representanter bett honom att spela med i ett fult spel där man skulle låtsas som om dörren till Nato-medlemskap stod öppen för Ukraina, trots att den inte gjorde det.
– Jag bad dem personligen: Säg direkt om ni kommer att acceptera oss i Nato om ett eller två eller fem år, bara säg det direkt och tydligt, eller säg bara nej, säger Zelenskyj i intervjun med CNN.
– Svaret var väldigt tydligt: Ni kommer inte att bli en Nato-medlem, men offentligt kommer dörrarna att förbli öppna.
Zelenskyj spelade med i Natos fula spel och låtsades inför omvärlden som om man kanske kunde få gå med i Nato. Detta trots att Ryssland gjort klart att ett potentiellt ukrainskt Nato-medlemskap var en ”röd linje” och kunde bli en orsak till krig.
Ryska falskflagg-operationer skulle rättfärdiga invasionen
Det ska påpekas att ukrainska trupper upprepade gånger beskjutit civilbefolkningen under kriget i Donbass som bröt ut 2014. Detta har erkänts av internationella organisationer som Human Rights Watch och FN, men det har varit väldigt tyst om saken i västerländska systemmedier. Nya Tider var på plats i Donetsk i augusti 2014 och innan ett dygn förflutit blev undertecknad personligen vittne till ett sådant angrepp som dödade två barn och deras föräldrar i ett bostadsområde, utan militära mål i närheten.
Striderna har dock avtagit väsentligt sedan dess, och allt tyder på att ryssarna ville försäkra sig om att det fanns färska incidenter att använda som svepskäl för invasionen. Om de inte hände av sig själva, var man beredd att konstruera dem.
Den 18 februari, samma dag som folkrepublikernas ledare utropade nödevakueringen (i kungörelser som spelats in två dagar tidigare) angrep polska legosoldater ett reningsverk i ett försök att spränga en tank med klor, vilket hade kunnat jämställas med en attack med kemiska vapen. Det skrev åtminstone Donetskrepublikens Folkmilis och publicerade en film i sin Telegramkanal som bevis. Filmen påstods ha tagits från en av sabotörernas kroppar efter att denne dödats i strid. DPR hävdade att polska legosoldater låg bakom angreppet.
Metadatan från filmen visade emellertid att den var filmad den 8 februari, långt före den påstådda incidenten. Filmen hade dessutom manipulerats genom att lägga till ljudet av explosioner hämtade från en finsk militärövning, vilket gör det troligt att det bara är skådespelare på filmen.
Den 20 februari postades också en film i DPR:s Folkmilis Telegramgrupp som visade en man som uppgavs vara född 1988 och hade fått ena benet bortsprängt då den ukrainska 57:e motoriserade infanteribrigaden besköt civilbefolkningen i byn Prisjib i vad man kallade ett ”riktat terrorangrepp”. Ett nyhetsinslag visade även mannen på sjukhuset med ett blodigt bandage kring benstumpen.
Så gott som omedelbart avslöjade dock en analytiker på Twitter bluffen: På en längre film från samma påstådda incident kan man tydligt se fästet till en benprotes sticka ut från mannens ben, som alltså redan var amputerat långt innan filmen gjordes.
Den 21 februari påstod flera ryska medier, bland andra Kanal 1 och nyhetsbyrån Tass, att fem ukrainska ”sabotörer” eliminerats av federala säkerhetstjänsten FSB efter att ha gjort intrång i Ryssland med två pansarskyttefordon. Förutom de förstörda fordonen visades en film som påstods komma från en hjälmkamera på en av de ukrainska soldaterna. Samtidigt påstods en rysk gränspostering ha blivit träffad av ukrainskt artilleri vid en annan plats.
En granskning av filmerna innebar emellertid att de två incidenterna kunde geolokaliseras till nästan samma plats. Den gränsövergång där intrånget påstods ha skett låg dessutom långt inne på separatistkontrollerat område.
Redan när filmerna var färska påpekade många det osannolika i att ukrainska trupper skulle kunna ta sig dit osedda i två pansarskyttefordon, bara för att sedan ta sig över gränsen och försöka sabotera något inne på rysk mark.
Fortsatt granskning visade dessutom att fordonen på filmerna är av modellen BTR-70M, ett fordon som den ukrainska sidan inte använder. Även om detta inte i sig motbevisar de ryska påståendena – båda sidor i konflikten använder ofta materiel som erövrats från fienden – gör det tillsammans med de övriga märkligheterna det sannolikt att FSB orkestrerat en falskflagg-operation och ”slagit ut” sina egna fordon som sedan visades upp.
Lögner om framgångar: Ghost of Kiev
I början av kriget kom det en storm av falska påståenden från den ryska sidan om hur snabbt den ”särskilda militära operationen” höll på att avklaras. Mariupol skulle falla inom några timmar, hette det, och hela landet vara erövrat inom någon vecka.
Det finns omständigheter som talar för att Putin och resten av den ryska ledningen faktiskt har trott på sin egen propaganda om hur låg den ukrainska moralen var och på allvar utgått från att de ryska trupperna skulle välkomnas som befriare av majoriteten av ukrainarna. Förhoppningarna om en blixtsnabb seger kom snart på skam. Den ryska propagandan förbyttes i något mer sakliga rapporter om långsammare framgångar.
Ett par ukrainska framgångslögner har först blivit stora nyheter och sedan avslöjats:
Redan på krigets första dag, då ryssarna inledde en offensiv mot Kiev (Kyiv), spreds ryktet över världen om en ukrainsk stridspilot som påstods ha fått smeknamnet ”Ghost of Kyiv” (Kievs spöke) och som skjutit ner minst sex ryska stridsflygplan. Det hade i så fall gjort honom till det första flygarässet under 2000-talet – gränsen för att räknas som flygaräss går vid fem nedskjutna fiendeplan.
Historien visade sig dock vara påhittad. Twittraren som spridit de första filmerna av det påstådda flygarässet gick snart ut med att han inte hade några bevis för saken. Det hindrade inte legenden från att spridas vidare. Dagen efter lades en video upp på nätet som påstods visa ”Ghost of Kyiv” då han sköt ned ett ryskt plan. Det avslöjades snart som en simulering som gjorts i dataspelet Digital Combat Simulator.
Efter detta avslöjande gjordes det friskt narr av legenden på nätet. Men så sent som den 10 mars lade den ukrainska krigsmakten upp en bild på Facebook av en stridspilot med texten ”Hej, ryska skurk, jag flyger efter din själ!” undertecknat med ”Ghost of Kyiv”. Samma dag twittrade Kyiv Post om att Ghost of Kyiv nu hade förstört 49 ryska flygplan.
Ormön
Vid sextiden på kvällen den 24 februari, på invasionens första dag, angreps den lilla och klippiga men strategiskt viktiga Ormön i Svarta havet av den ryska kryssaren Moskva och patrullskeppet Vasily Bykov. Efter att angriparna identifierat sig via radio och beordrat den ukrainska garnisonen att ge upp, kom svaret ”Ryska krigsfartyg, dra åt helvete”. (Flera svenska medier har felaktigt rapporterat att det sades på engelska och svordomen blir då ”fuck you”.) De ryska krigsfartygen började då bombardera ön med artilleri och den ukrainska kustbevakningen tappade kontakten med garnisonen.
Den ukrainska regeringen gick genast ut med att ”alla de 13 ukrainska soldaterna” i garnisonen hade stupat i strid. President Zelenskyj förklarade att de alla postumt skulle få medaljen ”Ukrainas hjälte”, den högsta militära utmärkelsen i landet. Även svenska medier spred myten.
Ryska medier lade fram en helt annan version av händelserna: Soldaterna hade gett upp efter bombardemanget och förts till Sevastopol som krigsfångar utan att någon av dem skadats allvarligt. Ryssland hävdade dessutom att det var 82 fångar som tagits, inte 13, och visade upp på tv hur de kliver i land i Ryssland. Först den 27 februari medgav den ukrainska kustbevakningen att alla försvararna tycktes vara vid liv. Huruvida det rör sig om 13 eller 82 försvarare har inte kunnat verifieras, och den ukrainska sidan har lyckats rädda lite av historien genom att påstå att försvararna gav upp först då deras ammunition tog slut.
Den 7 mars kom en ny propagandalögn som snabbt spreds i västmedia, nämligen att Vasily Bykov, det ena av de ryska krigsfartygen som intog Ormön, sänkts av ukrainsk militär efter att ha lockats in i ett bakhåll och förstörts med raketartilleri. En film som visade artilleri som avfyras på natten, ett brinnande fartyg på långt håll och triumferande ukrainska soldater som bland annat utropade ”ryska krigsfartyg, dra åt helvete” hölls fram som bevis.
Tvivel väcktes snabbt bland militärt kunniga därför att det är mycket svårt att träffa och slå ut ett krigsfartyg med raketartilleri – i normalfallet är det slöseri med ammunition att ens försöka. Historien om ukrainarnas hämnd på fartyget var dock för bra för att släppas och fortsatte att figurera som sanning i media tills mer än en vecka senare, den 16 mars, då Vasily Bykov sågs anlända till hamnen i Sevastopol helt utan skador. Några rättelser i västmedia har Nya Tider inte kunnat hitta.
Greuelpropaganda
En del av krigspropagandan från båda sidor är att framställa fienden som grym och moraliskt förkastlig. På båda sidor cirkulerar skräckhistorier om vad den andra sidan gjort och gör mot civilbefolkningen.
Attacker mot civila har blivit en stor stridsfråga i propagandakriget. Enkelt uttryckt anklagar ukrainarna Ryssland för attacker mot civila mål då de bombar och beskjuter ukrainska städer, medan ryssarna hävdar att man endast angriper militära mål och att ukrainarna använder civila som ”mänskliga sköldar” genom att gömma militär utrustning i civila byggnader. Ryssarna hävdar även att ”nazister” begår grymheter mot civila lite varstans, särskilt i Mariupol där den nationalsocialistiskt inriktade Azov-bataljonen ingår i försvaret.
Det finns knappt några hårda belägg för något av dessa narrativ. Vad som kan slås fast är att ukrainska trupper inte sällan tar ställning i eller invid civila byggnader. Men detta är inget anmärkningsvärt i krig i bebyggelse, och ryska trupper gör samma sak. Militära trupper får gå i ställning i civila strukturer, till och med skolor och sjukhus, så länge civilisterna har evakuerats eller flytt från platsen. Fienden får då också bekämpa dem där, utan att ta hänsyn till att byggnaderna normalt används för icke-militära ändamål.
I sin iver att hitta saker att anklaga ryssarna för har dock ukrainarna i vissa fall grupperat sig i civila byggnader, blivit beskjutna – och sedan framställt det som om ryssarna anfallit ett civilt mål. Det skedde exempelvis i ett köpcenter i Kiev som sköts sönder av ryska robotar den 21 mars. ”Flera bostäder och ett shoppingcenter träffades”, dundrade Kievs borgmästare Vitalij Klytjko på Telegram, och ukrainska myndigheter uppgav åtta döda i attacken. En ukrainsk präst som intervjuades i svenska TV4 sade att det skulle bli ”intressant att kunna visa omvärlden att det inte finns några militära installationer här som ryssarna hävdar”.
Ryska medier kunde dock i detta fall visa upp fotografier som tydligt visar att ukrainska pansarfordon stod parkerade under köpcentret, samt en film som tagits av en drönare där man ser ett raketartilleri som avfyrar sina raketer mot den ryska sidan och sedan åker och tar skydd i köpcentret.
Det finns däremot många dokumenterade fall av urskillningslöshet från båda sidor, inte minst användning av klusterammunition i civila områden som i de flesta fall tycks komma från den ryska sidan. Det står också klart att Ryssland använt klusterammunition i kriget från dag ett, något man förnekade fram till mitten av mars trots att bevisen tornade upp sig.
Sjukhusattacken
Det kanske mest kända exemplet på rysk beskjutning av civila är när ett sjukhus och barnbördshus i Mariupol träffades av en rysk bomb eller raket den 9 mars. Reportrar från nyhetsbyrån AP var snabbt på plats för att dokumentera förödelsen, med några av krigets mest dramatiska bilder som följd.
Det ska påpekas att ryssarna kanske inte träffat sjukhuset med flit – inte minst eftersom man noga räknat träffat gårdsplanen mellan sjukhusbyggnaderna vilket orsakat stora skador på byggnaderna men inte raserat dem totalt som hade blivit fallet vid en direktträff. Men istället för att medge ett misstag, började de bevisbara lögnerna hagla från det ryska försvarsministeriet.
Dels hänvisade man till ett tidigare uttalande från försvarsministeriet om att alla sjukhus i Mariupol redan i slutet av februari tagits över av ”nazister” som drivit iväg personalen, och att inga sjukhus i staden fungerade som sjukhus längre. Detta var lögn då det finns många filmer från flera sjukhus i Mariupol efter den tidpunkten. Rysslands ambassadör i Israel lade upp en bild som skulle bevisa att byggnaden tagits över av ”nazister”, men den kunde identifieras som en annan byggnad nästan en mil från sjukhuset.
Man påstod att samma kvinna, en halvkänd bloggare som skrev om smink och hudvård, spelade rollen som flera olika gravida kvinnor i fejkade foton. Det var lögn – närbilder visar att det inte är samma kvinna på fotona. Den ena kvinnan, skönhetsbloggerskan Mariana Visjegirskaja, födde sitt barn ett par dagar senare på ett annat sjukhus. Den andra kvinnan och hennes ofödda barn dog av skadorna.
Man försökte även misstänkliggöra att fotografen från AP befunnit sig på platsen, vilket var vilseledande då denne ofta filmade och fotade på just sjukhusen i staden – de som enligt ryssarna ”tagits över av nazister” och inte fungerade längre.
Ensidig västmedia
Att systemmedia i Sverige och resten av västvärlden är helt enade bakom Ukraina – eller snarare mot Ryssland – kan knappast ha undgått någon. Ibland får det märkliga konsekvenser för verklighetsbeskrivningen.
Den 14 mars drabbades Donetsk av en attack från en klusterbombsbestyckad robot från artillerisystemet Tochka-U som träffade stadskärnan. Minst 20 människor dödades och 28 skadades. Denis Pusjlin, ledare för Folkrepubliken Donetsk, sade till ryska Kanal 1 att man lyckades skjuta ner roboten men att den hann släppa en del av sina granater och orsaka stor skada.
Ryssland anklagade Ukraina för angreppet och det förefaller naturligtvis troligast att det är Ukraina som avfyrat roboten – precis som det är rimligast att anta att det är Ryssland som ligger bakom den absoluta majoriteten av klusterbomberna i de ukrainska städer man belägrar.
Ukraina hävdade dock att det var en rysk raket. Och när Expressen skrev om attacken blev rubriken ”Experter skeptiska till rysk anklagelse om krigsbrott”. Hugo von Essen, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, hade följande att säga:
– Jag tvivlar väldigt starkt på att Ukraina skulle ta till samma taktik som Ryssland och attackera civila, särskilt inte civila ukrainare. Men om det skulle vara så att Ukraina har bombat Donetsk så antar jag att det är för att slå ut militära mål, säger han.
Hur von Essen kan dra den slutsatsen med tanke på de upprepade attacker mot civila mål som den ukrainska sidan utfört sedan 2014 – även med klusterammunition enligt bland andra Human Rights Watch – står inte klart. Expressen frågade inte. Nya Tider har sökt Hugo von Essen utan framgång.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.